Född under en särskilt lycklig stjärna...

***

Alice Babs utsågs till Årets Svensk på Costa del Sol 1998.

Hon och maken Nils Ivar Sjöblom hade då bott 25 år på kusten.

Mats Björkman på svenska tidningen Sydkusten intervjuade henne här. 

***

Tack!

Alice Babs Sjöblom

1924-2014

Alice för mig...

I min barndom fanns Alice Babs på föräldrarnas radiogrammofon eller kanske snarare på de stora svarta 78-varvare som kallades stenkakor. Bäst minns jag "Den glade vandraren" och "Gökuret".

- På väggen där sitter en kloocka, och i den klockan där bor det en gök. Eeeen söt liten gööök i vårt köök. Koko!

Alice Babs: Gökuret

Alice Babs och Charlie Norman: Billy Boy

Hon sjöng "Fiskeflottan" och "Vildandens sång" och så joddlade hon i "Swing it magistern" i filmen "Vårat Gäng" viftandes med ett pekfinger i luften.
En annan stor succé var plattan "Sjung med oss mamma!" på vilken Alice och hennes tre barn sjöng visor av Alice Tegnér. Den sistnämnda hade nämligen gett ut en serie om nio sånghäften med just den titeln åren 1892-1934.
Och tänk på att allt sjöngs in live direkt på vaxkakan som väl sedan utgjorde den matris som stenkakorna trycktes upp efter.

I dag är det svårt att förstå hur stor Alice Babs egentligen var i folkhemmet och kanske särskilt som tonårsidol. Dåtidens illasinnade tungor kallade henne slyna och värre. Hon beskylldes för att med negervrål förföra och locka ungdomen bort från kyrkbänkarna.
Det var orättvist och tarvligt och hon kom faktiskt aldrig riktigt över det.

Alice kom att sjunga det mesta med de flesta och i synnerhet med Charlie Norman. "Käre John" är tveklöst min favorit alla kategorier.

I slutet av 50-talet blev hon Swe-Danes tillsammans med Sven Asmussen och Ulrik Neumann. Snacka om proffsigt! Och unikt! Det håller hur bra som helst än idag. De till och med turnerade i såväl hela Europa som USA vilket i praktiken inga svenska artister kunde göra på den tiden. Tre och en halv oktav hade hon till sitt förfogande!

Alice blev jazzgiganten Duke Ellingtons favoritsångerska. Här hemma sjöng hon även in plattor med  med dottern Titti född samma år som jag. 

- Droppen Dripp och droppen Drapp, satt på varsin isetapp. Ovanför vår förstutrapp. Droppen Dripp och droppen Drapp.
Det är svensk musikhistoria alltsammans.

"Ingen visste att jag hade en hel familj att försörja"

Jag träffade Alice första gången 1989 när hon 65 år gammal gav ut sina memoarer "Född till musik" på Norstedts. Hon mötte upp i förlagets lokaler på Riddarholmen klädd i blågrårutig dräkt och med maken Nils Ivar vid sin sida. De bodde sedan länge i Spanien men hade tagit bussen upp till Sverige för att vara med om boksläppet. Fotografen och jag promenerade runt på Riddarholmen med henne och maken, pratade och tog fina bilder som resulterade i tre helsidor i... Ja, jag får nog - på grund av min illasinnade stalker - behålla tidningens namn för mig själv. Fint blev det i alla fall. "Ingen visste att jag hade en hel familj att försörja" ljöd rubriken. Läs gärna boken om hennes liv och hur hon tidigt axlade ansvarsbördan för familjen sedan fadern svikit.

Ur min artikel:

Redan som liten uppträdde Alice tillsammans med pappa Jean på allehanda tillställningar. Han var egentligen biografpianist men så kom talfilmen som gjorde honom och 3000 andra stumfilmspianister arbetslösa. Jean tvingades sadla om och bli stenhuggare vilket inte riktigt passade en konstnärssjäl som hans. Det var mamma Hildur som fick dra ansvarslasset för sig själv och de tre barnen.

- Pappa hade flyttat till Stockholm och vi skulle komma efter som det hette. Mamma köpte biljetter för pengar som hon egentligen hade lånat för att kunna gå till tandläkaren. När vi kom fram med allt vårt bohag var det ingen som mötte oss. Pappa hade träffat en annan kvinna och ville inte ha oss där.

Men familjen stannade och mamma Hildur blev portvakt i ett hus som ägdes av sångpedagogen Lina Bolderman. Hon tog sig an Alice, undervisade henne och lade grunden till det som skulle bli en enastående karriär.

- Pappa lyfte inte ett finger för att hjälpa mamma. I stället behandlade han oss med hugg och slag. Mamma fick aldrig råd att gå till tandläkaren. Ständigt gick hon omkring med en halsduk runt huvudet för att dämpa värken. Det slutade med att alla hennes tänder fick dras ut, säger Alice som mycket snart axlade försörjningsbördan för sin familj och tvingade sin mor att lämna fadern för gott.

- Man måste kanske förstå pappa också. Mor var så duktig och han var så misslyckad. Det måste ha varit svårt för honom som var musiker och hade så känsliga fingrar att tvingas syssla med stenhuggeri, säger Alice i ett försök att förklara och förstå sin far.

Det var bara tack vare memoarerna som jag och några andra journalister fick möjlighet att intervjua Alice 1989. En äldre kollega hade nämligen i alla år haft ensamrätt på just det. Alice var så omtyckt och därmed också jagad under sin karriär att hon helt enkelt bestämde sig för att bara släppa en enda person in på livet. Valet föll på goda vännen journalisten Rangvi Gylder.

Rangvi Gylder hade alltså ensamrätt på att intervjua landets största stjärna sedan Alice och Nils Ivar bildat familj. Den tidning som ville ha ett reportage och/eller bilder på henne och familjen fick följaktligen snällt vända sig till Rangvi.

Smart, måste jag säga.

De tre barnen behövde aldrig känna sig påpassade av media. Det var ju bara tant Rangvi som hela tiden pratade med mamma och fotograferade allt de gjorde.

Men 1989 fick alltså jag en chans innan Alice tog bussen tillbaka till Costa del Sol där de bodde för hennes luftrörs skull, som hon sa. Hon hade slutat sjunga då och Rangvi jobbade på Året Runt och hade inte längre någon ensamrätt. Det var Nils Ivars tur att göra karriär och Alice ville stå vid hans sida.

Alice Babs och Charlie Norman: Käre John

Året därpå, i april 1990, skulle fotografen och jag åka till Spanien och göra reportage om en rad andra kända svenska artister med hus på Costa del Sol. Jag får nog av ren omtanke hålla tyst även om dem. Vi flög emellertid ner och tog in på ett svenskägt hotell i Marbella som fotografen fått nys om sist vi var där på jobb. Dagen därpå skulle vi träffa Alice i Svenska kyrkan i Fuengirola, en rund och mycket vacker enplansbyggnad - som till vardags var ett katolskt bönehus - och som jag minns det hade många höga fönster med färgat glas genom vilka ljuset sipprade in.

Jag hade fått Alice privata hennes telefonnummer i Stockholm året innan och har inget minne av att hon var svår att övertala. Tanken var i alla fall att vi skulle bevista högmässan - Alice var ju kyrkvärd - och där om vi hade tur få höra henne sjunga. Efteråt skulle vi göra vår intervju i spansknordiska föreningens klubbhus, den vita lilla så kallade casitan Casa Nordica Cultural. Något hemma-hos ville hon inte vara med om och det hade vi inte bett om heller.

Berättelsen om Brita...

Det regnade ett varmt men ymnigt sommarregn på Costa del Sol den morgonen i april när intervjun skulle göras. Det var med andra ord inget vidare fotoväder. När jag kom ner till frukostmatsalen satt fotografen och pratade med en trevlig svensk dam i 70-års åldern. Brita, som hon hette, hade dagen innan flugit ner från Stockholm till Marbella för att få lite sol och luftombyte efter den långa vintern här hemma. Hennes vuxna barn hade gjort allt för att få henne att avstå. Vad som helst skulle ju kunna hända henne i Spanien, hade de sagt.

- Men jag sa att jag ska ner och dricka te med Soraya, sa Brita och skrattade gott.
Drottning Soraya av Persien bodde ju i Marbella då och tillhörde Europas verkliga jetset sedan hon blivit förskjuten av exmaken Shah Mohammad Reza som i stället tog sig en ny fru. Soraya hade nämligen bara fött honom döttrar. Inte en enda son hade hon kunnat klämma ur sig. Det känns lite märkligt att hon fick skulden för det nu när man vet att barnets kön alltid och uteslutande beror på mannen. Men så var det alltså i ett land som fått klockan att stanna på hedenhös tid.

- Nu får jag väl stanna inomhus med min bok, sa Brita. Det öser ju ner där ute. Och inte verkar det klarna upp på flera dagar heller.
Det var ingen rolig tanke. Det var lätt att förstå. Hotellet hade sina brister. Det kändes fuktigt och luktade svagt av mögel.

- Du kan ju alltid följa med oss, sa jag. Vi ska till svenska kyrkan så snart vi har ätit frukost.

- Njae, sa Brita. Jag är inte så religiös...

- Men vi ska dit för att träffa Alice Babs. Det är klart att du ska följa med.

Brita sken upp. Alice var hennes stora idol och hade alltid varit det.

En stund senare rattade fotografen hyrbilen mot svenska kyrkan med mig och Brita ombord. 

Swing it, kyrkvärden!

Väl framme såg vi Alice stå på trappan och hälsa folk välkomna. När församlingen väl hade gått in och Alice blivit ledig presenterade jag Brita.

- Vi tog med oss henne så att hon skulle slippa sitta ensam på hotellet.

Alice tog sig omedelbart an Brita och rätt som det var pratade de livligt om den ort uppåt landet som Brita kom från. Jodå, Alice hade varit där och sjungit. Hon kom ihåg arrangören och andra prominenta personer på orten och rätt som det var hade de gemensamma bekanta också. Hon var sådan, Alice. Hon lyckades alltid hitta en gemensam nämnare med den hon för ögonblicket talade med. Allt för att alla ska känna sig väl till mods.

Väl inne i kyrkan skulle fotografen och jag sitta längst fram för det fall att Alice skulle sjunga någon textlös sångslinga acapella - det utannonserades nämligen aldrig - så att fotografen verkligen skulle kunna föreviga stunden. Brita liksom bara försvann men Alice noterade genast att hon stod tryckt mot väggen längst bak.

- Det går inte an, sa Alice som gick rakt igenom salen och hämtade Brita.

- Du är ju hedersgäst, sa hon. Du ska sitta här längst fram. Jag behöver nog inte säga att Brita var minst sagt överväldigad.

En stund senare sjöng Alice och i samma takt som tonerna steg upp mot det färgade glastaket genom vilket himlen skymtade knäppte fotografen sina bilder. Det var magiskt. Efteråt, sedan Alice och en annan kyrkvärd, hade samlat in kollekten packade vi in oss i vår hyrbil och for iväg till Casitan.

Alice och dottern Titti

Vi var ju lika gamla och hade samma frisyr, ser jag.

Där var fullt med folk. På grund av regnet trängdes alla inomhus.

- Var är Alice, ropade någon och Alice joddlade till svar i vimlet på casitan. Sprudlande glad, precis som på film, ordnade hon bord till oss, fixade kaffe och kakor och skrev autografer samtidigt som hon berättade om sin fantastiska i karriär. Det var i rörigaste laget och plötsligt föreslog hon att vi skulle fortsätta samtalet hemma hos henne i stället.

Det var magiskt. Alice som aldrig hade släppt in ett reportageteam i sitt spanska hus föreslog själv att vi skulle åka hem till henne i Guadalmina. 

- Jag kör före och ni följer efter. Jag ska bara skjutsa hem några vänner först men det går fort.

- Bry er inte om mig, sa Brita och försökte göra sig osynlig. Jag tar en taxi tillbaka till hotellet.

- Det är klart att du ska följa med, sa Alice. Du måste ju träffa Nils Ivar också!

Alice lastade bilen full av vänner - alla dem som hon visste behövde skjuts - innan vi for västerut längs den olycksdrabbade kustvägen hon kallade "dödens väg". Den vanligtvis så helt igenom positiva Alice hade minsann både ett och annat att säga om spanjorernas trafikvett.

Huset i sluttningen intill golfbanan hade hon ritat själv, visade det sig. Bakom portalen med sin järngrind skymtade poolen och på tomten växte det mesta man kan önska sig av blommor och fruktträd. Just den här dagen var vädrets makter inte särskilt nådiga mot fotografen som oroligt tittade upp mot den hotfullt svarta himlen. Av årets 365 dagar varav 320 lär bada i spansk sol hade vi lyckats pricka in en med åska!

Nils-Ivar, den tjusige fänriken som för ett halvt sekel sedan vunnit Alices då 17-åriga hjärta och blev hennes livskamrat tog emot. Han var en man av det gemytliga slaget, fylld av humor och värme. Hans stolthet över Alice var inte att ta miste på. Ovädret brakade emellertid lös på bästa svenska semestervis och orsakade totalt strömavbrott medan vi slog oss ner på den inglasade verandan med utsikt över golfbanan.

Och så berättade Alice om genombrottet, om åren med "Vårat gäng" och hela den svenska musikeliten. Hon berättade om livet i kappsäck och om Duke Ellington, mannen som gav henne de största musikaliska ögonblicken. Allt till det rytmiska ackompanjemanget av ett smattrande regn utanför.

Nils-Ivar hade under tiden tagit hand om Brita och visat henne runt.

- Snälla, snälla, sa Brita. Tag en bild på mig, Alice och Nils-Ivar. Annars kommer ingen att tro mig när jag säger att jag har varit här.

Alla skrattade gott och fotografen gjorde som han blev ombedd.

- Kan vi inte äta middag tillsammans, sa Alice. Hon hade just berättat om sin favoriträtt med nordafrikanska inslag som couscous med lamm, en korv och en stor köttbulle, hennes favoriträtt på favoritkrogen Benamara i Estepona.

- Kan vi inte ses där vid åttatiden?

Absolut. Självklart!

Men än var klockan bara tre på eftermiddagen och vi var när vi åkte därifrån tämligen utsvultna.

- Jag bjuder på lunch, sa Brita lyckligt. Jag vill absolut bjuda på lunch som tack för att jag fick följa med.

Vi svängde ner till Puerto Banus, den stora hamnen i Marbella känd för sina lyxkryssare från hela världen som lägger till där. Den som verkligen vill frottera sig med kungligheter och oljeshejker beger sig just dit. Turistsäsongen hade emellertid inte börjat än och det var med spanska mått mätt ännu tidigt på dagen så förutom oss tre satt bara en enda man i lokalen. En svensk som till på köpet var kompis med kommunalrådet i Vallentuna där jag bor. Ja, jag säger inga namn här heller. Det blir bäst så. Men ibland är världen bra liten.

- Nu kan jag inte besvära er mer, sa Britta bestämt. Så jag följer inte med i kväll. Det spelar ingen roll hur mycket ni tjatar. Det jag varit med om i dag överträffar alla mina drömmar. Jag sa ju på skoj till mina barn att jag skulle åka till Marbella för att dricka the med Soraya och så får jag i stället komma med hem till Alice Babs! Det är ju helt otroligt! Synd bara att jag glömde bort att be henne om en autograf.

- Det ordnar vi, sa jag

Det blev en trevlig kväll på restaurang Benamara. Alice och Nils-Ivar berättade många dråpliga historier ur sitt liv. En av de bästa handlade om hur den blivande fru Lennart Bernadotte skulle hållas hemlig tills bröllopet var över och de tillsammans hade intagit Mainau.

- Det var ett reportageteam hemma hos oss för att göra matreportage, sa Alice. Samtidigt dök några vänner upp och bland dem just Sonja. För att inte avslöja vem hon var satte Nils-Ivar på henne ett förkläde och började dividera om vilken lön hon skulle få som hembiträde. Sonja spelade med och serverade middagen som om hon aldrig gjort annat. Reportageteamet anade ingenting.

Alice skrev en personlig hälsning till Brita i mitt anteckningsblock och undertecknade med sin autograf. Den sidan rev jag ur och stack in under Britas dörr när vi kom tillbaka till hotellet framåt midnatt. Vi skulle nämligen checka ut tidigt på morgonen och dra iväg till nästa jobb. Några dagar senare återvände vi till Alice för att komplettera bilderna. Det hade klarnat upp och vi följde henne på såväl golf- som tennisbanan vilket resulterade i sex helsidor i... Ja, det får väl förbli en hemlighet det också. Artikeln avslutades emellertid med ett citat:

- Tänk att allt jag drömde om när jag satt vid grammofonen och lyssnade som tonåring gick i uppfyllelse. Jag har fått allt, en fantastisk man med härlig humor och en underbar familj. Jag har fått sjunga med alla de stora musikerna. Jag måste vara född under en sällsynt lycklig stjärna.

Sa Alice.

Åren gick. Jag ringde Alice några gånger men hon verkade skygg och var inte sugen på fler intervjuer. Hon hade visat oss Andalucia Hill som 1990 var under byggnad och där hon och Nils-Ivar hade köpt in sig. Där skulle de åldras och där skulle människor alltid finnas till hands om det behövdes. Dessutom fanns både golf och tennis nära.

- Det gäller att vara realist i ett land med så hög kriminalitet som Spanien, sa hon. En vacker dag blir någon av oss ensam kvar och då är det inte gott att bo isolerat i en villa hur vacker den än är.

Men något hände. Andalucia Hill avslöjades som ett omfattande svenskt bedrägeri. De som satsat pengar i projektet förlorade allt. Hur illa det var för Alice och Nils-Ivar vet inte jag men av en artikel i någon av kvällstidningarna igår på hennes dödsdag framgår att de förlorade alla sina besparingar. 

Alice och Nils-Ivar lämnade Spanien och flyttade hem till Saltsjöbaden varifrån de kom. Och Alice började sjunga på nytt. Hon gav till och med ut nya skivor. Efter mer än 20 års tystnad. Om det var av nöden tvunget, vet inte jag. Eller om hon bara lät sig övertalas, som hon sa. Men sjöng gjorde hon till allas vår stora glädje.

År 2003 gav Alice och Titti ut en nyinspelning av "Sjung med oss mamma!" Efter 40 år!

Plattan lanserades i Bingolotto och kan köpas här.

Då var det dags för mig igen. Jag fick klartecken för en intervju och tog X2000 från Stockholm till Göteborg där Alice och Titti mötte upp. En fotograf hade plåtat dem i en trädgård i Göteborg så vi tog genast tåget tillbaka till Stockholm. Det var nämligen där och då som intervjun skulle ske.

Så här blev min sista artikel om henne.

Alice Babs och prinsessan Äppelkind

Sjung med oss Mamma. Så hette succéskivan med Alice Tegnér-visor som kom ut 1963 och som gav Alice Babs och Titti Sjöblom såväl guldskivor som andra utmärkelser. Titti var 13 år och hade likt syskonen Lilleba och Lasse sjungit med mamma Alice i hela sitt liv. Det var helt enkelt ett sätt att umgås.

– Titti var mest road, säger Alice där hon sitter med Titti och Ehrling Eliasson ombord på X2000 på väg mot Stockholm. Tåget har just lämnat Göteborg där de har medverkat i Bingolotto. De är glada och uppsluppna över att allt gick så bra.

– De flesta artister står i kö för att få vara med, säger Titti. Mor och jag var önskeartister vilket innebär att det var publiken som hade bett att få se oss.  

Alice bär mörka solglasögon och en blå fluffig keps så det dröjer innan hon blir igenkänd. När hon väl blir det väcker hon idel omtanke och välvilja hos medresenärerna. Folk vill att hon ska ha det bra. Tågvärdinnan serverar en enklare måltid och Alice väljer ett glas spanskt vin till maten. Det är egentligen för starkt, säger hon. Hon är känslig för kryddor. Men framgången är väl värd att fira.

Det är svårt att så här på söndagseftermiddagen, när Alice sitter och njuter av det grönskande Sverige som svischar förbi, riktigt ta in fenomenet Alice Babs. Hon var 40-talets Carola fast större. Hon bröt ner ett massivt motstånd från belackare som rasade mot ”dansbaneeländet” och joddlade sig rakt in i det svenska folkhemmet med filmer som ”Swing it, magistern” och ”Vårat gäng”.

- Det blev 20 filmer allt som allt, säger Alice som dessutom i åratal turnerade landet runt med musikanter som Charlie Norman, Thore Swanerud och Bengt Hallberg. Hon hade dessutom stora internationella framgångar med Swe-Danes och Duke Ellington.

Titti sjöng av hjärtats lust hela barndomen med mamma för att i tonåren lägga sången på hyllan och i stället ägna sig åt dans. Hon fick övertalas att göra sin första egna LP 1971 och fick därefter vara med i Charlie Normans show. 

– Jag har aldrig strävat efter att bli kändis. Det var jag ju redan som barn. Hemma hos oss var vi vana vid att fira jul i september och midsommar till påsk. Allt för att veckopressen skulle ha fina bilder när det blev så dags.

Varenda reporter med självaktning rände Saltsjöbaden runt på 50-talet för att få en skymt av familjen. De fotograferades runt pianot, på badstranden, vid trädgårdslandet, på promenad med barnvagnen, på semester i Skåne, framför TV:n och när de dansade kring granen.

– Det blev för mycket till sist, säger Alice. Jag stod inte ut med att ständigt klä upp barnen för fotografering. Journalisten Rangvi Gylder fick ensamrätt på att göra reportage om oss. På så vis skyddade vi barnen från den värsta uppmärksamheten.

Titti - eller Prinsessan Äppelkind som hon kallades - var bara två år gammal, när hon lärde sig ”Bä bä, vita lamm”. En radioman råkade få höra duetten mellan mor och dotter och såg till att den sändes i radio. Fem år senare fick Titti sjunga med mamma i TV-programmet ”Jag tar lådan” med Lennart Hyland. När hon och mamma Alice sjöng in ”Droppen Dripp och Droppen Drapp” 1959 - som också blev en storsäljare – var hon bara nio år.

– Då hade vi byggt vårt glashus, säger Alice. Det var ett otroligt vackert och praktiskt hus. 

Glashuset i Saltsjöbaden blev snabbt lika riksbekant som familjen Sjöblom. Det hade ytterväggar av treglas, innerväggar av tegel och marmorklädda golv med värmeslingor. 

– Vi hade utsikt åt två håll nästan överallt i huset. Det var som om man var nära både marken och himlen. Barnen hade varsitt rum med utgång direkt till inneträdgården. Tyvärr var vi tvungna att sälja huset efter 14 år. Då hade vi räknat ut att vi på grund av skattereglerna inte skulle ha råd att bli gamla där.

Titti gifte sig 1973 och fick småningom sönerna Claes och Nils. Därmed påbörjade hon, som hon säger, världens långsammaste karriär. Det var viktigare, att vara mamma då. TV-serien ”Tralla och sjung med Titti” spelades emellertid in tillsammans med barnen och deras kompisar.

– Vi sjöng 90 barnvisor i den serien, säger Titti. Den har gått i repris tre gånger vid det här laget.

Alice fick Musikaliska Akademins medalj för tonkonstens främjande 1970 och utnämndes till hovsångerska av kung Gustaf VI Adolf 1972. Därmed ökade också kraven på, att hon skulle ställa upp i tid och otid och med briljans överträffa sig själv. Dessvärre fick hon problem med luftrören. Det svenska klimatet gjorde henne sjuk varenda gång hon var här. Det var nämligen just av det skälet som hon och maken Nils-Ivar börjat vistas allt mer i Spanien.

På kronprinsessan Victorias dop 1977 sjöng Alice med lunginflammation och hög feber. Nils-Ivar har berättat hur han efteråt kastade sig på planet till Stockholm och fann henne så svårt sjuk att hon fick föras till sjukhus. En lång konsertturné fick därefter ställas in vilket Alice aldrig riktigt kom över. Hon hade svikit sin publik, tyckte hon. En tid senare flyttade hon och Nils-Ivar till Spanien för gott och 1979 lade Alice sin fantastiska karriär på hyllan. Aldrig mer skulle hon sjunga på scenen, sa hon då.

– Mamma levde under en väldig press, säger Titti. Hon kunde inte ens pussa barnbarnen utan att vara rädd för att bli förkyld. Dessutom tyckte hon att det var pappas tur att få göra karriär. Han hade trots allt skött marktjänsten i alla år hemma hos oss när hon var ute och sjöng. 

Det var en stor förlust för svenskt musikliv. I 17 års tid var Svenska kyrkan i Marbella den enda möjliga platsen att – kanske - få höra Alice sjunga. Då och då, i samband med högmässan, kunde hon ställa sig upp och låta tonerna stiga mot skyn i de mest kristallklara improvisationer utan text. Det var magiskt men det var allt. För övrigt spenderade hon sina dagar på golfbanan och ägnade sig åt familjen. Äldsta dottern Lilleba bor kvar i Saltsjöbaden men har barn och barnbarn i både Sverige och Amerika. Sonen Lasse bor sedan 30 år i Kanada där han har sin familj. Trots avstånden träffas de förhållandevis ofta. Titti är numera omgift med Ehrling Eliasson som hon delar såväl arbete och morgontidning med.

– Vi gifte oss under bar himmel hos mor och far i Spanien. Det är tre år sedan nu. Vi tog helt enkelt en picknickkorg och gick ut i Guds fria natur där vi vigdes av Svenska kyrkans Bo Wallin som vi kallar Bosse Präst. Det blev precis så lyckat som vi hade drömt om.

När Titti och Ehrling träffades hade hon en lägenhet på Söder i Stockholm medan han hyrde ett hus i Ullånger på Höga kusten. De köpte huset – ett hundra år gammalt stockvirkeshus - och behöll lägenheten. Därför kan de utgå från båda platserna när de jobbar. I dag är det nämligen de som likt Alice förr turnerar med hela Sverige som arbetsfält. 

Som många andra svenska artister spelar Titti och Ehrling in sina skivor på eget bolag. De säljs på internet och på platser där de framträder. Skivbolagen, som förr lät varenda sångare sjunga in en LP om året, satsar numera bara på unga artister som ska hårdlanseras. Skivor på egna bolag testas heller inte till Svensktoppen vilket säger mer om listan än om musiken. Titti och Ehrling tar det med ro. De har massor av jobb och sångerna får framgång ändå.

– Min sång ”Det tänker jag ofta på” sjungs numera av barnkörer i hela landet, säger Titti. Den och tre andra sånger är dessutom publicerade i en sångbok för svensktalande barn i Finland. När mamma sjöng in den, såg SKAP (Svenska Kompositörer Av Populärmusik) till att den fick en testplats till Svensktoppen. Den kom in och låg kvar på listan i tio veckor. 

Titti blev lika förvånad som alla andra när Alice gjorde comeback i den direktsända Cancergalan 1991. Efter raden av artister steg Alice oanmäld ut på scenen bjöd på en textlös improvisation. TV-tittarna grät och publiken tackade med stående ovationer. Välkommen hem, skrev recensenterna nästa dag. Själv log hon bara lycklig över att rösten hade hållit.

– 1997 kom hon upp från Spanien för att vara med och fira Charlie Normans TV-sända 60-års jubileum som artist. Jag förstod att folk skulle resa sig så fort hon visade sig. Men när hon börja sjunga blev även jag förvånad. För det är så med mamma att hon blir minst 10 år yngre varje gång hon går in på scenen och idag tycker jag att hon är bättre än någonsin.

Operation övertalning tog vid och våren 1998 gjorde Alice sin första turné på 24 år. Sedan dess har hon pendlat mellan Spanien och Sverige och sjungit som förr med Nisse Lindberg och Charlie Norman. Dessutom samarbetar hon med Titti och Ehrling. För luftrören håller. Så frisk har hon blivit av den spanska luften, säger hon.

– Och Nils-Ivar hejar på! Han har tillhört fancluben från början.

Tåget rullar in på Stockholms central. Titti och Ehrling ska vidare mot Ullånger medan Alice ska förenas med Nils-Ivar för vidare färd mot Spanien nästa dag. 

– Vi är snart tillbaka, lovar hon. Titti, Ehrling och jag har en rad konserter inbokade. Vi ska vara med på Musik i Glasriket och vi ska till Sollerö kyrka där Bosse Präst numera arbetar. Vi ska dessutom till Jazzens museum i Strömsholm.

Titti avslöjar att Alice är temat för året på Jazzens museum. Det är minst sagt hedrande. Hon jobbar dessutom med förberedelserna inför Ellingtonkonferensen på Nalen i maj nästa år. Ingen människa kan tro, att hon snart fyller 80 år.   

– Ehrling och jag har gjort en uppföljare till ”Sjung med oss Mamma”, säger Titti. Efter 40 år kommer volym II som är en CD med Alice Tegnér-sånger, egna visor och de bästa av sångerna ur Astrid Lindgrens sagor. Mamma blev eld och lågor när jag frågade om hon ville vara med.

Förutom Alice, Titti och Ehrling medverkar Tittis son Nils och barnbarnet Dennis som mest bara jollrar och kiknar av skratt på skivan. Tack vare sonen Claes har Titti nämligen blivit farmor!

– Vi hoppas att vi på det här sättet ska bidra till att svenska barn får med sig de här underbara sångerna i livets stora ryggsäck. Tids nog får MTV och annan popmusik ta över. Och vem vet? Om 30-40 år är det kanske Nils och hans barn som spelar in ”Sjung med oss Mamma” volym III.

Monica Antonsson

Året därpå fick Alice alltså den hjärnblödning som hon enligt media undanhöll familjen. Själv tvivlar jag på det. Något måste det ha märkts. Jag ringde Titti några gånger och frågade om intervjutillfälle men hon sa bestämt att det nog inte skulle bli några fler sådana. 

Jag kan bara konstatera att jag är en lyckans ost som fick göra mina tre intervjuer med Alice Babs. Den saken är klar. Den 3 maj 2013 när jag för första gången skrev ovanstående försökte jag sända så mycket kraft och styrka jag förmådde åt hennes håll men det räckte förstås inte. Sedan blev det som bekant väldigt turbulent men det kan vi ta en annan gång. 

Jag måste vara född under en sällsynt lycklig stjärna!

 Så sa hon alltså.

Jag kan bara hoppas att hon kände

att hon fick avsluta sitt liv under samma lyckliga stjärna.

Tack Alice!

Alice Babs sista tid väcker viktiga frågor...

Anna Bäsén, Expressen:

Du bad mig berätta ... lilla sångfågel
Ann Allans blogg


Alice Babs förlorade rättigheter
Alice levande begravd:
"När det gäller familjen har jag ingen som helst anledning att fortsätta leva."

Alice Babs förlorade rättigheter
http://www.svt.se/dokument-inifran/se-program/del-1-1406
kan ses till 5 mars.
Jag har sett om filmen idag den 16 feb.
Den är helt suverän!

Jag kan bara hoppas att förvaltaren och övriga ansvariga förses med förvaltare och låses in!
Och jag säger som grannen Bennie Sjökvist:
Var f-n är civilkuraget?!!!