onsdag 23 mars 2016

Kari Qviberg

Jag har glömt vilken tidning men det kommer nog fram så småningom.

Karis teckning av Larslund.
Larslund ligger inbäddat i den sörmländska sommargrönskan, så att det knappt syns från vägen. Det är bara en strategiskt placerad soptunna som avslöjar, att man ska svänga av efter fårhagen, där pigga små lamm skuttar omkring. Strax öppnar sig en skogsglänta så vacker som vore den hämtad ur ett svenskt vykort. I skuggan av några stora ekar ligger en röd stuga med vita knutar bland blommande stenpartier och knotiga fruktträd. Den svenska flaggan vajar stolt för vinden på sin vita stång.
Vid husknuten står husfrun själv, Kari Qviberg, och bakar paj av blåbär som hon just plockat i skogen. Hon är klädd i vitt med romantiskt rysch och pysch på förklädet. Från farstubron leder en väl upptrampad stig runt knuten. Där har Kari och hennes man Staffan Elensky sitt sommartvättrum. En spegel på den faluröda väggen, en tvålkopp på en bänk, ett emaljerat handfat, en kanna och ett buskage som skymmer. Det är allt som behövs. På andra sidan äppleträdgården, ligger utedasset med sin krokiga hasp. Det är kanhända rätta platsen för avkoppling och kreativa tankar.

– Vi bor mitt emellan fårhagen och ett vilthägn, säger Kari och torkar händerna på förklädet. Vi kan ha 30 hjortar i hagen om morgnarna. Det har till och med hänt, att vi har haft påhälsning av vildsvin. Myggor har vi däremot inte.
Boningshuset är byggt 1832, visar det sig. Det var handelsbod då och än syns spår av den gamla landsvägen som slingrade sig förbi. Här for folk med häst och vagn på väg mot kyrkan. Långväga gäster kunde till och med få tak över huvudet, om det var så. Det är inte många som minns det nu. Det mesta har vuxit igen.
– Visst är det vackert, säger Kari och konstaterar, att Larslund står i skarp kontrast till deras våning i Marbella på Costa del Sol. Det är snart fem år sedan de flyttade dit. Då hade Kari på grund av sin förstörda rygg och nacke lagt ner sin inredningsfirma, varpå Staffan fann för gott att delvis pensionera sig.

Den spanska våningen, som ligger på gränsen till en golfbana, har två generöst tilltagna utomhusterrasser. Utsikten där består mest av böljande, gröna gräsytor med fontäner som kastar vattenkaskader mot skyn. Kari är numera målande konstnär. Just nu förbereder hon en utställning på Marbella Club i början av december. Staffan är skribent och författare. På fritiden rör de sig hemtamt bland Europas jetset i Puerto Banus, där världens alla lyxkryssare lägger till. I närheten bor dessutom Karis dotter Anette med maken, filmstjärnan Dolph Lundgren och barnen Ida och Greta. Anette är designer och driver en butik med såväl mode som smycken och presenter i det exklusiva Marbella Club. En kontrast, som sagt, till det sörmländska Larslund.  
– Det här torpet är vårt smultronställe, säger Kari och dukar upp en helsvensk lunch på sill och potatis i trädgården. Jag skulle inte stå ut, om jag inte fick tillbringa somrarna här. När det blir för varmt i Spanien, åker vi hit för att slippa den heta solen.

Kari är född i Oslo mitt under brinnande krig 1941. Hon minns hur hennes mor rusade ner i källaren med henne i famnen till skyddsrummet, när ett fartyg sprängdes på Oslofjorden. 
– Jag var 2-3 år och hade en vit kaninpäls med rött skärp. Dessutom hade jag en vit kaninmössa på mig. I skyddsrummet fanns långa britsar utmed väggarna. Där var väldigt mörkt och otäckt. Masonitskivor, brädor och stenar rasade över oss och vi fick krypa genom en smal gång till nästa hus. Mamma kröp bakom mig och puttade på, så Grete kan inte ha varit född.

Lillasyster Grete kom till världen, när Kari var tre år gammal. Ungefär samtidigt skilde sig föräldrarna.
– Stämningen var inte alltid trevlig hemma hos oss. Pappa var periodare, som man sa. Han söp och tappade omdömet. En gång knuffade han in mamma i en glasdörr. Det armerade glaset krackelerade i en miljon bitar men satt kvar ändå. Vid ett tillfälle kom han hemspringandes jagad av en tysk soldat med k-pist. Han gömde sig och mamma, som var gravid, lyckades få iväg den arge tysken. Efteråt skällde hon på pappa. Det kan ha varit då han knuffade henne i glasdörren.
Kriget tog slut och Karis mamma åkte till Sverige, där hon träffade Stig Qviberg som hon senare gifte sig med. Därmed fick även Kari och Grete emigrera. 

– Mamma pendlade tills hon bestämde sig för att verkligen flytta. Under tiden bodde vi hos våra mostrar i Norge. Väl i Sverige flyttade vi in i en ny tvåa med supermodernt kök i ett trevåningshus i Gubbängen. Mamma och vår nya pappa sov i sovrummet och vi sov i utdragssoffan i köket. Somrarna firade jag hos mormor och morfar i Oslos skärgård. Vår gamla faster tog mig till pappa då. Det var trevligt. Han var snäll, när jag kom.
De blev svenska medborgare efter sju år men stod ändå med ett ben i varje kultur. I Sverige kallades de norrmän och i Norge kallades de svenskar.
– Vi hörde liksom inte riktigt hemma någonstans. Men mentalt blev vi alltmera svenska. Norge blev ett land man for till på besök.

Kari och Grete blev småningom adopterade av sin nya pappa. Han behövde inga egna, biologiska barn, sa han. Han hade redan fått två fina döttrar och det räckte.
- Grete brukade spela kula. Hon kom alltid hem med flest kulor. Och det gör hon än i dag. Hon var liten och ettrig och spelade skjortan av alla. Jag var den som skulle göra allt rätt. Jag bredde ut mig över hela golvet med mina grejor, tecknade, klippte och målade. Mest drömde jag om att bli filmstjärna och artist. Jag tyckte om att sjunga och spela teater. Så fort jag kom åt skydde jag teaterkläder till alla ungar i byn. Vi byggde en scen under balkongen med ett förhänge som jag hade sytt. Sedan repeterade vi en pjäs som jag hade skrivit, varpå föräldrarna fick komma och betala 50 öre i entré.

Kari hade gott påbrå från sin mamma som hade varit revyartist, innan hon gifte sig 18 år gammal. Hon steppade och sjöng och var primadonna på teatern i Oslo då. Att hon gav revykarriären på båten för en suput till karl, blev hennes stora sorg här i livet.
– Hon hade långt, rödbrunt hår och världens snyggaste figur. Tänk när hon kom på föräldramötena i sin snygga dräkt med getingmidja och kvarnhjulshatt. Då glodde de, gubbarna! Hon kunde många roliga och fräcka texter sedan sin tid vid teatern och hon höll dem levande livet ut.
Hos morföräldrarna på en ö i Oslofjorden fanns en idrottsföreningen som ordnade dans om lördagarna. De tog gärna emot gratis gästartister. Kari såg sin chans att bli revymamma och samlade ihop ett gäng ungdomar som kunde spela teater. Hon skrev manus likaväl som hon sydde kostymer och stod på scenen.
– Jag var 13 år och äldst, så jag fick bestämma. Vi uppträdde varje lördag och hade knökafullt med folk. På ungdomsgården hemma i Gubbängen höll vi också på med sång och musik, tills intresset för killar tog överhanden.

Kari gav artistkarriären på båten och blev småningom skräddare på NK:s franska damskrädderi. Där sydde hon fest- och vardagskläder till det vackra Stockholm med drottning Silvia i spetsen. Så småningom startade hon eget med design och tillverkning av barnkläder, innan hon 1972 drog igång modebutiken PQ med exklusiva damkläder tillsammans med systern Grete som då hade gift sig med Aje Philipsson. Själv hade hon vid det laget både gift sig och skilt sig och blivit mamma till dottern Anette och sonen Lole.
– Jag designade kläder som fyra sömmerskor tillverkade i vår fabrik, medan Grete tog hand om försäljningen. Det gick som tåget. Speciellt sedan vi hade fått drottning Silvia som kund. Jag designade och sydde kläderna till hennes första officiella utlandsresa likaväl som nobelklänningen det året och den klänning som hon bar vid kronprinsessan Victorias dop.

Långt senare sadlade Kari om och började ägna sig åt gardiner och inredning. Hon träffade Staffan som hon 1987 gifte sig med på krogen Valentino i Stockholm. Till sist satte ett svårt diskbråck, utslitna höfter och lika utslitna axlar stopp för fortsatt verksamhet och efter en operation av nacken 1998 blev Kari sjukpensionär.
– Det var då vi bestämde oss för att flytta till Spanien. Men vi skulle, som sagt, inte klara av att bo där, om vi inte fick tillbringa somrarna på Larslund, säger Kari när svarta moln tornar upp sig på himlen. Lunchen är uppäten liksom blåbärspajen och det är dags att duka av. Kari och Staffan hinner precis ta undan alla vackra dynor och bordsdukar, innan himlen öppnar sig och regnet börjar vräka ner. Den spanska solen är väldigt långt borta då. Svenskare än så kan en sensommardag knappast bli. 
Monica Antonsson