Karis teckning av Larslund. |
Vid husknuten står husfrun själv, Kari Qviberg, och bakar
paj av blåbär som hon just plockat i skogen. Hon är klädd i vitt med romantiskt
rysch och pysch på förklädet. Från farstubron leder en väl upptrampad stig runt
knuten. Där har Kari och hennes man Staffan Elensky sitt sommartvättrum. En
spegel på den faluröda väggen, en tvålkopp på en bänk, ett emaljerat handfat,
en kanna och ett buskage som skymmer. Det är allt som behövs. På andra sidan
äppleträdgården, ligger utedasset med sin krokiga hasp. Det är kanhända rätta
platsen för avkoppling och kreativa tankar.
– Vi bor mitt emellan fårhagen och ett vilthägn, säger Kari
och torkar händerna på förklädet. Vi kan ha 30 hjortar i hagen om morgnarna.
Det har till och med hänt, att vi har haft påhälsning av vildsvin. Myggor har
vi däremot inte.
Boningshuset är byggt 1832, visar det sig. Det var
handelsbod då och än syns spår av den gamla landsvägen som slingrade sig förbi.
Här for folk med häst och vagn på väg mot kyrkan. Långväga gäster kunde till
och med få tak över huvudet, om det var så. Det är inte många som minns det nu.
Det mesta har vuxit igen.
– Visst är det vackert, säger Kari och konstaterar, att
Larslund står i skarp kontrast till deras våning i Marbella på Costa del Sol.
Det är snart fem år sedan de flyttade dit. Då hade Kari på grund av sin
förstörda rygg och nacke lagt ner sin inredningsfirma, varpå Staffan fann för
gott att delvis pensionera sig.
Den spanska våningen, som ligger på gränsen till en
golfbana, har två generöst tilltagna utomhusterrasser. Utsikten där består mest
av böljande, gröna gräsytor med fontäner som kastar vattenkaskader mot skyn.
Kari är numera målande konstnär. Just nu förbereder hon en utställning på
Marbella Club i början av december. Staffan är skribent och författare. På
fritiden rör de sig hemtamt bland Europas jetset i Puerto Banus, där världens
alla lyxkryssare lägger till. I närheten bor dessutom Karis dotter Anette med
maken, filmstjärnan Dolph Lundgren och barnen Ida och Greta. Anette är designer
och driver en butik med såväl mode som smycken och presenter i det exklusiva
Marbella Club. En kontrast, som sagt, till det sörmländska Larslund.
– Det här torpet är vårt smultronställe, säger Kari och
dukar upp en helsvensk lunch på sill och potatis i trädgården. Jag skulle inte
stå ut, om jag inte fick tillbringa somrarna här. När det blir för varmt i
Spanien, åker vi hit för att slippa den heta solen.
Kari är född i Oslo mitt under brinnande krig 1941. Hon
minns hur hennes mor rusade ner i källaren med henne i famnen till
skyddsrummet, när ett fartyg sprängdes på Oslofjorden.
– Jag var 2-3 år och hade en vit kaninpäls med rött skärp.
Dessutom hade jag en vit kaninmössa på mig. I skyddsrummet fanns långa britsar
utmed väggarna. Där var väldigt mörkt och otäckt. Masonitskivor, brädor och stenar
rasade över oss och vi fick krypa genom en smal gång till nästa hus. Mamma kröp
bakom mig och puttade på, så Grete kan inte ha varit född.
Lillasyster Grete kom till världen, när Kari var tre år gammal. Ungefär samtidigt skilde sig föräldrarna.
– Stämningen var inte alltid trevlig hemma hos oss. Pappa
var periodare, som man sa. Han söp och tappade omdömet. En gång knuffade han in
mamma i en glasdörr. Det armerade glaset krackelerade i en miljon bitar men
satt kvar ändå. Vid ett tillfälle kom han hemspringandes jagad av en tysk
soldat med k-pist. Han gömde sig och mamma, som var gravid, lyckades få iväg
den arge tysken. Efteråt skällde hon på pappa. Det kan ha varit då han knuffade
henne i glasdörren.
Kriget tog slut och Karis mamma åkte till Sverige, där hon
träffade Stig Qviberg som hon senare gifte sig med. Därmed fick även Kari och
Grete emigrera.
– Mamma pendlade tills hon bestämde sig för att verkligen
flytta. Under tiden bodde vi hos våra mostrar i Norge. Väl i Sverige flyttade
vi in i en ny tvåa med supermodernt kök i ett trevåningshus i Gubbängen. Mamma
och vår nya pappa sov i sovrummet och vi sov i utdragssoffan i köket. Somrarna
firade jag hos mormor och morfar i Oslos skärgård. Vår gamla faster tog mig
till pappa då. Det var trevligt. Han var snäll, när jag kom.
De blev svenska medborgare efter sju år men stod ändå med
ett ben i varje kultur. I Sverige kallades de norrmän och i Norge kallades de
svenskar.
– Vi hörde liksom inte riktigt hemma någonstans. Men mentalt
blev vi alltmera svenska. Norge blev ett land man for till på besök.
Kari och Grete blev småningom adopterade av sin nya pappa.
Han behövde inga egna, biologiska barn, sa han. Han hade redan fått två fina
döttrar och det räckte.
- Grete brukade spela kula. Hon kom alltid hem med flest
kulor. Och det gör hon än i dag. Hon var liten och ettrig och spelade skjortan
av alla. Jag var den som skulle göra allt rätt. Jag bredde ut mig över hela
golvet med mina grejor, tecknade, klippte och målade. Mest drömde jag om att
bli filmstjärna och artist. Jag tyckte om att sjunga och spela teater. Så fort
jag kom åt skydde jag teaterkläder till alla ungar i byn. Vi byggde en scen
under balkongen med ett förhänge som jag hade sytt. Sedan repeterade vi en pjäs
som jag hade skrivit, varpå föräldrarna fick komma och betala 50 öre i entré.
Kari hade gott påbrå från sin mamma som hade varit
revyartist, innan hon gifte sig 18 år gammal. Hon steppade och sjöng och var
primadonna på teatern i Oslo då. Att hon gav revykarriären på båten för en
suput till karl, blev hennes stora sorg här i livet.
– Hon hade långt, rödbrunt hår och världens snyggaste figur.
Tänk när hon kom på föräldramötena i sin snygga dräkt med getingmidja och
kvarnhjulshatt. Då glodde de, gubbarna! Hon kunde många roliga och fräcka texter
sedan sin tid vid teatern och hon höll dem levande livet ut.
Hos morföräldrarna på en ö i Oslofjorden fanns en
idrottsföreningen som ordnade dans om lördagarna. De tog gärna emot gratis
gästartister. Kari såg sin chans att bli revymamma och samlade ihop ett gäng
ungdomar som kunde spela teater. Hon skrev manus likaväl som hon sydde kostymer
och stod på scenen.
– Jag var 13 år och äldst, så jag fick bestämma. Vi
uppträdde varje lördag och hade knökafullt med folk. På ungdomsgården hemma i
Gubbängen höll vi också på med sång och musik, tills intresset för killar tog
överhanden.
Kari gav artistkarriären på båten och blev småningom
skräddare på NK:s franska damskrädderi. Där sydde hon fest- och vardagskläder
till det vackra Stockholm med drottning Silvia i spetsen. Så småningom
startade hon eget med design och tillverkning av barnkläder, innan hon 1972
drog igång modebutiken PQ med exklusiva damkläder tillsammans med systern Grete
som då hade gift sig med Aje Philipsson. Själv hade hon vid det laget både gift
sig och skilt sig och blivit mamma till dottern Anette och sonen Lole.
– Jag designade kläder som fyra sömmerskor tillverkade i vår
fabrik, medan Grete tog hand om försäljningen. Det gick som tåget. Speciellt
sedan vi hade fått drottning Silvia som kund. Jag designade och sydde kläderna
till hennes första officiella utlandsresa likaväl som nobelklänningen det året
och den klänning som hon bar vid kronprinsessan Victorias dop.
Långt senare sadlade Kari om och började ägna sig åt
gardiner och inredning. Hon träffade Staffan som hon 1987 gifte sig med på
krogen Valentino i Stockholm. Till sist satte ett svårt diskbråck, utslitna
höfter och lika utslitna axlar stopp för fortsatt verksamhet och efter en
operation av nacken 1998 blev Kari sjukpensionär.
– Det var då vi bestämde oss för att flytta till Spanien.
Men vi skulle, som sagt, inte klara av att bo där, om vi inte fick tillbringa
somrarna på Larslund, säger Kari när svarta moln tornar upp sig på himlen.
Lunchen är uppäten liksom blåbärspajen och det är dags att duka av. Kari och
Staffan hinner precis ta undan alla vackra dynor och bordsdukar, innan himlen
öppnar sig och regnet börjar vräka ner. Den spanska solen är väldigt långt
borta då. Svenskare än så kan en sensommardag knappast bli.
Monica Antonsson