Kari Qviberg: Jag kallar mig för hantverkare...

Hänt Extra 49/2004

Det finns folk som kan nästan allt. Som till exempel Kari Qviberg som är skräddare, designer, inredare och konstnär – allt i ett - men som kallar sig hantverkare, för att hon gör allt själv.

– Jag bestämde mig tidigt för att bli min egen, säger hon, där hon sitter på sin soliga terrass på femte våningen i ett vackert hus vid Guadalminas golfbana på Costa del Sol i Spanien. Här, i en smakfullt inredd våning med två generöst tilltagna terrasser, njuter hon sitt otium sedan några år med maken Staffan Elensky. Tio minuters bilväg bort bor dottern Anette som är designer med egen butik i Marbella Club, gift med filmhjälten Dolph Lundgren och mamma till lilla Ida. Karis son Lole är discjockey med eget diskotek hemma i Sverige.

– Vi har ett 30-tal golfbanor inom räckhåll, konstaterar Staffan. Men varken han eller Kari spelar golf. Det är både tråkigt och dyrt, tycker de. Att bli medlem i en klubb på Solkusten kostar mellan en halv och två miljoner kronor. Att bo vid en golfbana är enda chansen till vackert boende om man inte har villa med egen tomt.

– Att bo naturnära i orört landskap i Spanien är detsamma som att bo på en sophög, säger Staffan. Om ingen äger marken, så är det heller ingen som sköter om den.

Kari är mest känd som designer. Hon började som skräddare på NK:s franska damskrädderi och sydde såväl fest- som vardagskläder åt 60-talets societet med prinsessan Sibylla i spetsen.

Så småningom startade hon PQ Fashion med lillasyster Grete Philipsson och designade exklusiva damkläder till bland andra drottning Silvia.

Hon har sytt drottningens garderob till statsbesök och högtider likaväl som hon har sytt nobelklänningar, fröken Sverige-klänningar och kläder till flera stora teateruppsättningar. Så småningom sadlade hon om och började sy gardiner. 

– Jag gjorde en gardinuppsättning i taft i Sköna söndag. Efter det fanns det inte en meter taft att få tag på i hela Sverige på flera månader. Jag uppmanade folk att använda kirschstänger och fick ett långt tackbrev från fabrikören. Han gjorde fina affärer tack vare mig.

Till slut sade kroppen ifrån. En utbytt höftledskula, tre diskbråcksoperationer och en stelopererad nacke slutade med att Kari blev förtidspensionär. Sedan dess målar hon tavlor.

– Det var omöjligt för mig att fortsätta, så jag sålde företaget. Men man kan inte bara sitta och deppa. Jag tog tag i situationen och började måla för att glömma mina smärtor.

Grete hade ett ställe här nere och dessutom flyttade Anette hit med sin familj. Då började vi fundera på om inte också vi borde ha en plats i solen. Vi hyrde en lägenhet och prövade på att bo här några veckor. Ett halvår senare flyttade vi hit. Staffan pendlade de första åren, men nu bor vi här under vinterhalvåret.

Somrarna tillbringar vi på vårt torp i Vingåker. Där drar man på sig gummistövlarna och går rakt ut i skogen som är fin och ren. Här är vårt liv till 80 procent våra vänner. Det är viktigt för oss att ha roligt.

Monica Antonsson

Hänt Extra 49/2004

Drottning Silvia har ofta burit Kari Qvibergs kläder...

Svensk Damtidning 2/2013

Kari Qviberg sitter på sin solvarma terrass och skriver sin familjehistoria. Det ska bli en bok för i första hand familjen. 

För hennes del börjar berättelsen i Norge där hon kom till världen 1941. Den snirklar sig framåt och bakåt genom generationerna till dags dato i Marbella på Costa del Sol. Här bor hon med maken Staffan Elensky sedan snart femton år. 

Våningen är vacker och nedanför breder gräsmattorna ut sig. Trädgården som förstås har en stor pool och är omgiven av vita tvåvåningshus. Området är inhägnat, väl välbevakat och försett med elektriska grindar. Det vimlar inte bara av kungligheter, filmstjärnor och miljardärer i Marbella. Den organiserade brottsligheten har nämligen också hittat hit.  

– Vi var med om ett gasinbrott för fyra år sedan, säger Kari. Vi hade just flyttat in och låsen i terrassdörrarna var väldigt dåliga. Tjuvarna sprutade in en slags nervgas i våningen så vi sov som stockar till klockan tio nästa dag. När jag vaknade stod terrassdörrarna på glänt. Svenska pengar och kreditkort låg utspridda överallt. De hade till och med varit inne i sovrummet, hämtat Staffans kläder och vänt ut och in på alla fickor.

– Sju, åtta andra lägenheter var också drabbade, säger Staffan. Det låg fullt med grejor på marken där nere. Ett par av mina byxor hängde till och med i en palm. Man kan säga att tjuvarna i stort sett tog vad vi hade av kontanter i euro. Det märkliga var att inga våningar i markplanet var drabbade. Alla som haft inbrott ligger en trappa upp.   

Förklaringen visar sig vara enkel. Om någon hade vaknat och ertappat tjuvarna så hade de bara svingat sig över räcket, landat på fötterna och försvunnit i mörkret.  

– De är unga och totalt orädda, säger Kari. Ingen av oss skulle ju ha hoppat efter. Det är alldeles för högt.

Kari och Staffan skaffade bättre lås och har sedan dess fått vara ifred. Men att brottsligheten har ökat i Marbella är de överens om.

– Man hör nästan varje dag att något hänt. Det händer att tjuvar länsar bostaden på värdesaker medan folk ligger utanför och solar. Men vi har valt att bo här och vet hur det är, så man får rätta sig efter det helt enkelt. I vårt skede av livet är Marbella den mest underbara platsen på jorden att vara på. Det är lätt att leva, trevligt umgänge och härligt klimat.

Gasinbrotten i Marbella är omtalade. En av de första som drabbades var Karis dotter, affärskvinnan och smyckedesignern Anette Qviberg som för fem år sedan ofrivilligt sövdes med döttrarna Ida och Greta, hemhjälpen och två hundar.  

– Det var en fruktansvärd upplevelse, säger Kari. Anette blev dessutom av med hela sin smyckekollektion och sånt går ju inte att ersätta. Men det var faktiskt ännu värre för några år sedan när fyra maskerade och beväpnade män trängde sig in i deras vardagsrum när de satt och såg på tv. Männen uppträdde väldigt hotfullt och tvingade Anette att först samla barnen, hemhjälpen och trädgårdsmästaren i tv-soffan och sedan öppna kassaskåpet.  

Anette var på den tiden gift med svenske Hollywoodstjärnan Dolph Lundgren men han var inte hemma vid tiden för inbrotten. 

– När det verkligen behövdes en hjälte så fanns han inte där, konstaterar Staffan.

Kari har, som sagt, norska rötter. Där föddes hon och hennes tre år yngre syster Grete och där växte de upp de första åren. Pappan var alkoholist med dåligt ölsinne så vid tiden för krigsslutet var föräldrarnas äktenskap över. Mamma Evelyn tog flickorna med sig till Sverige där hon gifte om sig med styckmästaren Stig Qviberg som blev som en pappa för flickorna och småningom adopterade dem. Flytten blev emellertid en kulturkrock för Kari. I Sverige kallades hon norrbagge och om somrarna i Norge kallades hon svenskrad. Hon hörde liksom inte hemma någonstans, tyckte hon.

– Jag grinade och tyckte det var urjobbigt. Särskilt när jag skulle börja skolan. Men det löste sig för jag var bra på att berätta historier. Det stod inte länge på förrän jag höll roliga timmen i min hand och blev lite poppis på det.

Den konstnärligt mångbegåvade Kari tecknade och målade, sjöng och spelade teater likaväl som hon ritade mönster och sydde kläder från det att hon kunde hantera en synål. Som tonåring sjöng hon på Nalen och Stockholms andra ungdomsgårdar, åkte på folkparksturné med Thomas Funck och uppträdde med hulahoppring i Chinavarietén. Sjutton år gammal bestämde hon sig för att lägga artistdrömmarna på hyllan och bli skräddare. Efter utbildningen kom hon till NK:s franska damskrädderi som på den tiden försåg prinsessan Sibylla och det fashionabla Stockholm med kläder.

– Jag öppnade eget så småningom. Madam Qirak var en liten ateljé på Gärdet med plyschväggar och röda sammetsgardiner som man skulle ha 1963. Där sydde jag kläder till alla prominenta damer på Östermalm. När Anette föddes fick hon helt enkelt hänga med. Hon snusade gott i sin barnvagn medan symaskinen brummade. Med jämna mellanrum stoppade jag nappflaskan i hennes mun, lade en kudde under och sydde vidare. Det gick hur bra som helst.

Kari skilde sig, gifte om sig, fick sonen Lole och startade Karinette, en barnklädesfabrik som hon drev till 1972 när hon drog igång modebutiken PQ Fashion tillsammans med Grete. Hon var fotomodell då, gift med Aje Philipsson och mamma till barnen Nina och Anja.

– Vi kände båda att vi ville göra något nytt så varför inte arbeta tillsammans. Du får stå för kläderna så står jag för försäljningen, sa Grete. Det var en bra fördelning, tyckte jag. Hon är fantastisk på att sälja. Vi diskuterade oss fram till vad vi skulle ha för kläder och jag satte igång att rita mönster. Hög kvalitet till moderata priser var vår målsättning och den höll vi också.

Stockholm tongivande damer strömmade till som kunder och när kungaparet skulle resa till Bryssel på sitt första statsbesök fick Kari sy drottning Silvias garderob följt Nobelklänningen och klänningen hon bar vid kronprinsessan Victorias dop.

– Det blev en hel del sytt till drottningen de åren.

Åtta år senare sadlade Kari om igen och startade inredningsbutik. Som expert på gardinuppsättningar klättrade hon med höga klackar på stege i tv-programmet ”Sköna Söndag” och sa att köksgardiner mycket väl kunde vara sydda av taft.

– Det fick ett sådant genomslag att det inte fanns taft att få tag på i hela Sverige på flera veckor.

Det var när sonen Lole som elvaåring skulle sjunga på en jazzfestival i Åhus och den då frånskilda Kari skulle följa med som stöd, som hon träffade Staffan. De hade setts förut i stockholmsvimlet och det påminde hon honom om. Det kan jag inte tänka mig, sa Staffan.

– Han kände igen mig! Men det var kanske inte så konstigt. Jag kom direkt från havet och håret stod på ända. Du kommer att känna igen mig i kväll, sa jag. Han såg frågande ut. Jasså, ska vi träffas då? Ja, det kan vi väl, sa jag.  

De kom överens om att ses i baren klockan åtta.

– Då gällde det att klä upp sig, skrattar Kari. När jag kom ner satt Staffan på en barstol och väntade. Jag bestämde mig för att verkligen göra entré, så jag dröjde mig kvar i dörröppningen tills han höjde han på ögonbrynen. Då var det dags att gå in och krångla sig upp på barstolen bredvid. När ska vi gifta oss då, frågade han och jag sa, att det kan vi väl göra redan ikväll.

De gifte sig ett halvår senare den 28 december 1987 på nattklubben Valentina vid Stureplan i Stockholm. Det är 25 år sedan nu och alltså dags för silverbröllop.

– Hur vi ska fira det? Med en tyst minut förstås, skrattar Kari. Vad annars?

En utbytt höftledskula, tre diskbråcksoperationer och en stelopererad nacke resulterade i att Kari blev förtidspensionerad 1999. Efter en hjärtinfarkt fick även Staffan order om att fortsättningsvis ta det lugnt.

– Vi åkte hit ner för att fira jul med Anette och Dolph. Samtidigt började vi fundera på om vi kanske skulle kunna bo här åtminstone halvårsvis. Vi hyrde en lägenhet och skickade ner grejor för ett år med flyttbuss. Vi fick snabbt massor av nya vänner. Jag tog upp mitt måleri, kom med i Swea och blev redaktör för deras tidning. Staffan skrev böcker och artiklar i tidningen Sydkusten. Det ena gav det andra och när året var slut hade vi inte en tanke på att åka hem igen. Vi skaffade egen våning och Staffan började ta ner svenska artister till Marbella i samarbete med pianisten Claes Crona. Så har det rullat på och så lär det fortsätta. Klimatet är toppen, umgänget trevligt och tillfällena till roliga möten med intressanta människor många. Man kan helt enkelt inte ha det bättre.

Monica Antonsson

Svensk Damtidning 2/2013

Kari Qviberg

Jag har glömt vilken tidning men det kommer nog fram så småningom.

Karis teckning av Larslund.

Larslund ligger inbäddat i den sörmländska sommargrönskan, så att det knappt syns från vägen. Det är bara en strategiskt placerad soptunna som avslöjar, att man ska svänga av efter fårhagen, där pigga små lamm skuttar omkring. Strax öppnar sig en skogsglänta så vacker som vore den hämtad ur ett svenskt vykort. I skuggan av några stora ekar ligger en röd stuga med vita knutar bland blommande stenpartier och knotiga fruktträd. Den svenska flaggan vajar stolt för vinden på sin vita stång.

Vid husknuten står husfrun själv, Kari Qviberg, och bakar paj av blåbär som hon just plockat i skogen. Hon är klädd i vitt med romantiskt rysch och pysch på förklädet. Från farstubron leder en väl upptrampad stig runt knuten. Där har Kari och hennes man Staffan Elensky sitt sommartvättrum. En spegel på den faluröda väggen, en tvålkopp på en bänk, ett emaljerat handfat, en kanna och ett buskage som skymmer. Det är allt som behövs. På andra sidan äppleträdgården, ligger utedasset med sin krokiga hasp. Det är kanhända rätta platsen för avkoppling och kreativa tankar.

– Vi bor mitt emellan fårhagen och ett vilthägn, säger Kari och torkar händerna på förklädet. Vi kan ha 30 hjortar i hagen om morgnarna. Det har till och med hänt, att vi har haft påhälsning av vildsvin. Myggor har vi däremot inte.

Boningshuset är byggt 1832, visar det sig. Det var handelsbod då och än syns spår av den gamla landsvägen som slingrade sig förbi. Här for folk med häst och vagn på väg mot kyrkan. Långväga gäster kunde till och med få tak över huvudet, om det var så. Det är inte många som minns det nu. Det mesta har vuxit igen.

– Visst är det vackert, säger Kari och konstaterar, att Larslund står i skarp kontrast till deras våning i Marbella på Costa del Sol. Det är snart fem år sedan de flyttade dit. Då hade Kari på grund av sin förstörda rygg och nacke lagt ner sin inredningsfirma, varpå Staffan fann för gott att delvis pensionera sig.

Den spanska våningen, som ligger på gränsen till en golfbana, har två generöst tilltagna utomhusterrasser. Utsikten där består mest av böljande, gröna gräsytor med fontäner som kastar vattenkaskader mot skyn. Kari är numera målande konstnär. Just nu förbereder hon en utställning på Marbella Club i början av december. Staffan är skribent och författare. På fritiden rör de sig hemtamt bland Europas jetset i Puerto Banus, där världens alla lyxkryssare lägger till. I närheten bor dessutom Karis dotter Anette med maken, filmstjärnan Dolph Lundgren och barnen Ida och Greta. Anette är designer och driver en butik med såväl mode som smycken och presenter i det exklusiva Marbella Club. En kontrast, som sagt, till det sörmländska Larslund.  

– Det här torpet är vårt smultronställe, säger Kari och dukar upp en helsvensk lunch på sill och potatis i trädgården. Jag skulle inte stå ut, om jag inte fick tillbringa somrarna här. När det blir för varmt i Spanien, åker vi hit för att slippa den heta solen.

Kari är född i Oslo mitt under brinnande krig 1941. Hon minns hur hennes mor rusade ner i källaren med henne i famnen till skyddsrummet, när ett fartyg sprängdes på Oslofjorden. 

– Jag var 2-3 år och hade en vit kaninpäls med rött skärp. Dessutom hade jag en vit kaninmössa på mig. I skyddsrummet fanns långa britsar utmed väggarna. Där var väldigt mörkt och otäckt. Masonitskivor, brädor och stenar rasade över oss och vi fick krypa genom en smal gång till nästa hus. Mamma kröp bakom mig och puttade på, så Grete kan inte ha varit född.

Lillasyster Grete kom till världen, när Kari var tre år gammal. Ungefär samtidigt skilde sig föräldrarna.

– Stämningen var inte alltid trevlig hemma hos oss. Pappa var periodare, som man sa. Han söp och tappade omdömet. En gång knuffade han in mamma i en glasdörr. Det armerade glaset krackelerade i en miljon bitar men satt kvar ändå. Vid ett tillfälle kom han hemspringandes jagad av en tysk soldat med k-pist. Han gömde sig och mamma, som var gravid, lyckades få iväg den arge tysken. Efteråt skällde hon på pappa. Det kan ha varit då han knuffade henne i glasdörren.

Kriget tog slut och Karis mamma åkte till Sverige, där hon träffade Stig Qviberg som hon senare gifte sig med. Därmed fick även Kari och Grete emigrera. 

– Mamma pendlade tills hon bestämde sig för att verkligen flytta. Under tiden bodde vi hos våra mostrar i Norge. Väl i Sverige flyttade vi in i en ny tvåa med supermodernt kök i ett trevåningshus i Gubbängen. Mamma och vår nya pappa sov i sovrummet och vi sov i utdragssoffan i köket. Somrarna firade jag hos mormor och morfar i Oslos skärgård. Vår gamla faster tog mig till pappa då. Det var trevligt. Han var snäll, när jag kom.

De blev svenska medborgare efter sju år men stod ändå med ett ben i varje kultur. I Sverige kallades de norrmän och i Norge kallades de svenskar.

– Vi hörde liksom inte riktigt hemma någonstans. Men mentalt blev vi alltmera svenska. Norge blev ett land man for till på besök.

Kari och Grete blev småningom adopterade av sin nya pappa. Han behövde inga egna, biologiska barn, sa han. Han hade redan fått två fina döttrar och det räckte.

- Grete brukade spela kula. Hon kom alltid hem med flest kulor. Och det gör hon än i dag. Hon var liten och ettrig och spelade skjortan av alla. Jag var den som skulle göra allt rätt. Jag bredde ut mig över hela golvet med mina grejor, tecknade, klippte och målade. Mest drömde jag om att bli filmstjärna och artist. Jag tyckte om att sjunga och spela teater. Så fort jag kom åt skydde jag teaterkläder till alla ungar i byn. Vi byggde en scen under balkongen med ett förhänge som jag hade sytt. Sedan repeterade vi en pjäs som jag hade skrivit, varpå föräldrarna fick komma och betala 50 öre i entré.

Kari hade gott påbrå från sin mamma som hade varit revyartist, innan hon gifte sig 18 år gammal. Hon steppade och sjöng och var primadonna på teatern i Oslo då. Att hon gav revykarriären på båten för en suput till karl, blev hennes stora sorg här i livet.

– Hon hade långt, rödbrunt hår och världens snyggaste figur. Tänk när hon kom på föräldramötena i sin snygga dräkt med getingmidja och kvarnhjulshatt. Då glodde de, gubbarna! Hon kunde många roliga och fräcka texter sedan sin tid vid teatern och hon höll dem levande livet ut.

Hos morföräldrarna på en ö i Oslofjorden fanns en idrottsföreningen som ordnade dans om lördagarna. De tog gärna emot gratis gästartister. Kari såg sin chans att bli revymamma och samlade ihop ett gäng ungdomar som kunde spela teater. Hon skrev manus likaväl som hon sydde kostymer och stod på scenen.

– Jag var 13 år och äldst, så jag fick bestämma. Vi uppträdde varje lördag och hade knökafullt med folk. På ungdomsgården hemma i Gubbängen höll vi också på med sång och musik, tills intresset för killar tog överhanden.

Kari gav artistkarriären på båten och blev småningom skräddare på NK:s franska damskrädderi. Där sydde hon fest- och vardagskläder till det vackra Stockholm med drottning Silvia i spetsen. Så småningom startade hon eget med design och tillverkning av barnkläder, innan hon 1972 drog igång modebutiken PQ med exklusiva damkläder tillsammans med systern Grete som då hade gift sig med Aje Philipsson. Själv hade hon vid det laget både gift sig och skilt sig och blivit mamma till dottern Anette och sonen Lole.

– Jag designade kläder som fyra sömmerskor tillverkade i vår fabrik, medan Grete tog hand om försäljningen. Det gick som tåget. Speciellt sedan vi hade fått drottning Silvia som kund. Jag designade och sydde kläderna till hennes första officiella utlandsresa likaväl som nobelklänningen det året och den klänning som hon bar vid kronprinsessan Victorias dop.

Långt senare sadlade Kari om och började ägna sig åt gardiner och inredning. Hon träffade Staffan som hon 1987 gifte sig med på krogen Valentino i Stockholm. Till sist satte ett svårt diskbråck, utslitna höfter och lika utslitna axlar stopp för fortsatt verksamhet och efter en operation av nacken 1998 blev Kari sjukpensionär.

– Det var då vi bestämde oss för att flytta till Spanien. Men vi skulle, som sagt, inte klara av att bo där, om vi inte fick tillbringa somrarna på Larslund, säger Kari när svarta moln tornar upp sig på himlen. Lunchen är uppäten liksom blåbärspajen och det är dags att duka av. Kari och Staffan hinner precis ta undan alla vackra dynor och bordsdukar, innan himlen öppnar sig och regnet börjar vräka ner. Den spanska solen är väldigt långt borta då. Svenskare än så kan en sensommardag knappast bli. 

Monica Antonsson