Peter dansade sevillanas på min 50-årsfest...

Jag sitter den 18 mars 2018 och bubblar lite med Peter Kleinwichs på facebook. Radio Österåkers Christer Ottosson vill gärna intervjua honom i sitt program Fredagsmagasinet när han kommer hem till Stockholm igen. Bra, tycker jag och antyder tämligen bestämt att Peter har en bra historia att berätta.

Peter undrar därför om Christer Ottosson har läst mitt reportage om honom i Hemmets Veckotidning 2014. Jag tror inte det. Texten ligger emellertid i datorn så jag lägger in det här på "Nedslag Costa del Sol" där jag samlar mina spanska jobb i den takt jag hittar dem. Det är trots allt i spanska Fuengirola som Peter övervintrar när frosten biter tag i oss andra här hemma. Där och längs hela den spanska Solkusten är Peter väl känd och populär som estradör sedan decennier.

Intervjun är gjord i hans lilla mysiga lya i Vasastan i mitten av juni 2014. Jag minns att han tog sin cykel och hojade iväg till kolonilotten i Frescati när fotograf Per Arvidsson hade gjort sitt. Jag vet just nu inte var jag har klippet. Återkommer med det när det dyker upp. Men texten kan Christer få sig till livs redan nu. Och så knycker jag bilder från Peters hemsida eller blogg i hopp om att det är okej. Säg till annars Peter...

Rubriken och mellanrubriker är just nu ett minne blott

men här kommer i alla fall texten...

När dansaren och entertainern Peter Kleinwichs i slutet av sjuttiotalet nådde sina största framgångar hemsöktes han om nätterna av sin döde far som i drömmen var lika föraktfull som när han levde. Vad är det du håller på med, fräste han. Är du inte klok!

– Det var hemskt, säger Peter som dåförtiden var känd som Sveriges förste manlige striptör i en succéshow på Bacci Wapen i Stockholm.

– Jag stod inte ut! Jag sa upp mig och lämnade över jobbet till Lars–Åke ”Babsan” Wilhelmsson. Det var enda chansen för mig att bli fri från min far. Så här efteråt kan jag tycka att jag svek honom. Jag lyckades aldrig duga och leva upp till hans förväntningar.

Peter föddes i Polen 1946 ett år efter krigsslutet. Pappan var jude och ateist, mamman var troende katolik. Det var som upplagt för livliga diskussioner vid middagsbordet. Men kriget pratade man aldrig om. Det var för svårt helt enkelt. De tre barnen kom därför att växa upp i skuggan av något de inte förstod. 

– Pappas radikala åsikter gjorde att vi måste flytta. Han avvecklade allt på ett halvår och sa att vi skulle till ett land där folk var snälla och generösa och så rika att alla hade guldklockor. Man kan lägga sin guldklocka på gatan i Stockholm och vara säker på att den ligger kvar nästa dag, sa han. Det lät ju fantastiskt! Vi ville genast åka. Nu har jag bott här i över 35 år utan att ha sett en enda guldklocka på gatan.

Peters pappa öppnade frisersalong på Östermalm. Han upptäckte att det var vanligt med mjäll så han rörde ihop en tinktur kallad Aurentin som skulle hjälpa.

– En dag kom en kund som ville köpa en hel låda. Han hade haft svår psoriasis men blivit hel och fin i huden av tinkturen.

Dagens Nyheter skrev om undermedicinen och ryktet spred sig med vindens hastighet. Det blev rykande åtgång på Aurentin. Plötsligt ville ingen längre ha Skillingarydsalvan som luktade tjära.

– Det stod inte länge på förrän vi hade tillverkning och butiker i både Stockholm och Köpenhamn.

Peter var intresserad av hästar. Det hade han varit sedan han som fyraåring satt på balkongen i Warszawa och tittade ner på hästskjutsarna i stadstrafiken. Men till stallet ett stenkast från bostaden i Stockholm fick han inte gå. De som håller på med hästar är antingen dåligt folk eller överklass, sa fadern. Och du är ingetdera!

– Vi kunde aldrig tala med varandra, han och jag. Han psykade och knäckte mig. Mamma kunde jag heller inte anförtro mig åt. Berättade jag något för henne så visste han det strax och då fick jag stryk i alla fall. Han var en fiende för mig, en man jag inte kände.

Peter blev lärling hos en tandtekniker efter skolan. Där skulle han få ett riktigt yrke, som man sa.  

– I mina uppgifter ingick att springa skubb. En dag råkade jag förväxla paketen. Två tandläkare fick fel löständer och jag fick sparken. Så slarvig får man helt enkelt inte vara, sa tandteknikern. Åk ut till Solvalla och sätt dig och glo på alla hästar du drömmer om.

Slokörad gick Peter hem för att berätta vad som hänt men örfilarna uteblev till hans stora förvåning. Du får arbeta hos mig, sa fadern som nu behövde hjälp med företaget.

– Sedan stod jag där från morgon till kväll och fyllde tinktur i små burkar, paketerade och skickade iväg. Min bror skickades till Köpenhamn för att ta hand om filialen där.

Peter började ta danslektioner i smyg och debuterade i en föreställning på Intima teatern 1966 utan att föräldrarna ens visste om det. Walter Nicks som tog jazzbaletten till Sverige introducerade honom i spansk dans vilket tog honom till Madrid och danskurser där.

– Min far blev oerhört besviken när jag förklarade att jag inte tänkte ta över familjeföretaget utan ägna mig åt dans. Då hade jag valt bort honom också, sa han. Sedan talade han inte med mig på flera år. Min bror ville inte heller ta över fabriken. Efter pappas död sålde vi patentet. Det sista vi hörde var att tinkturen såldes som någon sorts hundschampo. 

Peter utbildade sig till danspedagog vid Danshögskolan och blev snabbt en firad musikalstjärna. Han spelade revy med Kardemumma, filmade med Hasse & Tage, gjorde krogshower och dansade med Cullbergballeten. I flera decennier reste han dessutom runt i Sverige som ambulerande danslärare på högstadiet och gymnasiet. Som sådan lärde han såväl kronprinsessan Victoria som prinsessan Madelene och alla deras kompisar att dansa foxtrot, vals och bugg.

– Victoria var alla tiders! Killarna tjurade och ville inte dansa men hon fick upp dem på golvet allihop.

Mellan varven har Peter också hyrt teatrar och satt upp egna föreställningar. Alltid med humorn som förtecken. Han har dessutom ägnat sig åt något så ovanligt som gatuteater.

– Jag snickrade ihop en låda som scen och blev Stockholms förste gatudansare. Där på lådan debuterade den då 16 år gamla Petra Nielsen. Jag drog runt i hela Europa och showade som Pedro el Polacko. Bland annat steppade jag i en hästdräkt sydd av ABBA–designern Owe Sandström. Den hänger fortfarande i mitt klädförråd och är min livförsäkring nu. Se bara på Abbas gamla kläder. De fraktas ju runt i montrar försäkrade för miljarder!

Peter försonades med sin far något år innan han dog. Familjen hade mark på Väddö i Roslagen och där ville han bygga en stugby.

– Du ska driva den, sa han. Du kan ha både hästar och dansskola där om du vill. Plötsligt hade han accepterat allt han tidigare hade försökt hindra mig från. Men jag ville inte driva företag. Jag ville bara dansa.

En dag när Peter showade i Gamla Stan kom nöjeskungen Hasse Wallman förbi. Bacci Wapen gick sämre och Peter föreslog manlig striptease som då var stort i Amerika. Hasse Wallman tände på idén och plötsligt var Peter Sveriges förste striptör och konferencier för en manlig stripshow som lockade syjuntor och möhippor från hela landet. 

– Du kan ju inte stå ute på lådan och dansa när det blir vinter, sa Hasse Wallman. Det blir ju kallt!

Krogen fick ett rejält uppsving och Peter tjänade stora pengar men efter fyra år sa han alltså upp sig.

– Jag skämdes och drömde mardrömmar om nätterna. Jag visade rumpan på krogen och fick jättebra betalt men min far fräste åt mig i drömmen. Vad håller du på med? Var det så här du ville ha det? Jag var tvungen att sluta. Det blev för dyrt helt enkelt. Pengar är inte gratis.

Det var en faster i Kanada som gav Peter nycklarna till fadern. Upprörd över nazi-förnekarna skrev hon 93 år gammal en släktkrönika om familjens krigsupplevelser. 

– Flera av hennes syskon hade suttit i koncentrationsläger och ett av dem hade tagit sig till Sverige med Raul Wallenbergs vita bussar. Min far hade nygift och med ett litet barn på tyskarnas uppmaning flyttat in i Warszawas getto, de kvarter som nazisterna inhägnade 1940 som en uppsamlingsplats för judar inför transporten till förintelselägren.

Peters pappa kunde pendla till sitt arbete om dagarna och en kväll på väg hem stoppades han av en soldat. Är det din familj som ligger där borta? Se till att de kommer bort! Det kan ju inte ligga där!

– Där låg hans älskade fru och deras lilla barn skjutna!

Tyskarna deporterade lass efter lass av judar till förintelselägren och stod 1943 inför den slutgiltiga likvideringen när gettot skulle tömmas. Judarna hade länge anat ugglor i mossen och redan året innan bildat en motståndsrörelse som skickat iväg en spion som återvände med berättelsen om morden i Treblinka. Med insmugglade vapen, bensinbomber och hemmagjorda handgranater ställdes de öga mot öga mot nazisternas artilleri vilket ledde till ett av historiens värsta blodbad.

– På en given signal flydde judarna plötsligt åt alla håll med soldaterna efter sig, säger Peter. Min far blev skjuten i armen men lyckades ta sig in i en port och undkomma. Där låg han i mörkret och hörde stöveltrampet utanför. Plötsligt öppnades en dörr och en äldre kvinna vinkade åt honom att komma in. Hon plåstrade om honom så gott hon kunde. Bakom henne uppenbarade sig en ung flicka på 18 år. Hon blev min mor. Det måste ha varit kärlek vid första ögonkastet. Hon blev med barn innan armen ens var läkt. 

Med sina nyvunna kunskaper om pappan kunde Peter plötsligt förstå honom bättre. Och när teaterdirektör Jurij Lederman i samband med repetitionerna av ”Judas testamente” för några år sedan uppmanade Peter att försöka försonas med fadern genom att se saker och ting ur hans synvinkel föll pusselbitarna på plats. Av det kom sångtexter som ”Pappa, kan du se mig” som nu finns med i Peters försoningsföreställning Kabaré Prescribé på Teaterstudio Lederman.

– Jag mår bättre nu och kan se min far med vuxna ögon, säger Peter. Jag förlåter honom och hoppas att han förlåter mig.

I dag är Peter en livs levande turistattraktion i Kungsträdgården där han om somrarna lär folk att dansa. När hösten kommer drar han söderut och övervintrar i Fuengirola på Costa del Sol där han showar och lär såväl svenskar som spanjorer att dansa flamenco. Där började han också skriva sina memoarer för några år sedan. Och dem har han skrivit om flera gånger vid det här laget. Till sist har han emellertid bestämt sig för att de ska stanna i byrålådan.

– Varför såra människor om man inte måste, säger han. Jag har turen att få bo i ett land där allt är creme de la creme. Vi bor bra, vi äter god mat varje dag och vi är fria. Jag har fått göra allt inom teatern och jag har lärt tusentals ungdomar dansa. Jag har inget nytt att berätta som somliga sensationslystna författare de senaste åren. Jag har varken knarkat eller legat med kungen.  

Monica Antonsson

Och ja, 

han dansade faktiskt sevillanas på min 50-årsfest... 

Härligt!

Christer Ottosson var förresten också där och höll tal. Fina killar!