Svensk Damtidning 2/2013
Kari Qviberg sitter på sin solvarma terrass och skriver sin
familjehistoria. Det ska bli en bok för i första hand familjen.
För hennes del
börjar berättelsen i Norge där hon kom till världen 1941. Den snirklar sig
framåt och bakåt genom generationerna till dags dato i Marbella på Costa del
Sol. Här bor hon med maken Staffan Elensky sedan snart femton år.
Våningen är
vacker och nedanför breder gräsmattorna ut sig. Trädgården som förstås har en stor
pool och är omgiven av vita tvåvåningshus. Området är inhägnat, väl välbevakat och
försett med elektriska grindar. Det vimlar inte bara av kungligheter,
filmstjärnor och miljardärer i Marbella. Den organiserade brottsligheten har nämligen
också hittat hit.
– Vi var med om ett gasinbrott för fyra år sedan, säger
Kari. Vi hade just flyttat in och låsen i terrassdörrarna var väldigt dåliga. Tjuvarna
sprutade in en slags nervgas i våningen så vi sov som stockar till klockan tio
nästa dag. När jag vaknade stod terrassdörrarna på glänt. Svenska pengar och
kreditkort låg utspridda överallt. De hade till och med varit inne i sovrummet,
hämtat Staffans kläder och vänt ut och in på alla fickor.
– Sju, åtta andra lägenheter var också drabbade, säger
Staffan. Det låg fullt med grejor på marken där nere. Ett par av mina byxor
hängde till och med i en palm. Man kan säga att tjuvarna i stort sett tog vad
vi hade av kontanter i euro. Det märkliga var att inga våningar i markplanet
var drabbade. Alla som haft inbrott ligger en trappa upp.
Förklaringen visar sig vara enkel. Om någon hade vaknat och ertappat
tjuvarna så hade de bara svingat sig över räcket, landat på fötterna och försvunnit
i mörkret.
– De är unga och totalt orädda, säger Kari. Ingen av oss skulle
ju ha hoppat efter. Det är alldeles för högt.
Kari och Staffan skaffade bättre lås och har sedan dess fått
vara ifred. Men att brottsligheten har ökat i Marbella är de överens om.
– Man hör nästan varje dag att något hänt. Det händer att tjuvar
länsar bostaden på värdesaker medan folk ligger utanför och solar. Men vi har
valt att bo här och vet hur det är, så man får rätta sig efter det helt enkelt.
I vårt skede av livet är Marbella den mest underbara platsen på jorden att vara
på. Det är lätt att leva, trevligt umgänge och härligt klimat.
Gasinbrotten i Marbella är omtalade. En av de första som
drabbades var Karis dotter, affärskvinnan och smyckedesignern Anette Qviberg
som för fem år sedan ofrivilligt sövdes med döttrarna Ida och Greta, hemhjälpen
och två hundar.
– Det var en fruktansvärd upplevelse, säger Kari. Anette blev
dessutom av med hela sin smyckekollektion och sånt går ju inte att ersätta. Men
det var faktiskt ännu värre för några år sedan när fyra maskerade och beväpnade
män trängde sig in i deras vardagsrum när de satt och såg på tv. Männen uppträdde
väldigt hotfullt och tvingade Anette att först samla barnen, hemhjälpen och
trädgårdsmästaren i tv-soffan och sedan öppna kassaskåpet.
Anette var på den tiden gift med svenske Hollywoodstjärnan
Dolph Lundgren men han var inte hemma vid tiden för inbrotten.
– När det verkligen behövdes en hjälte så fanns han inte där,
konstaterar Staffan.
Kari har, som sagt, norska rötter. Där föddes hon och hennes
tre år yngre syster Grete och där växte de upp de första åren. Pappan var alkoholist
med dåligt ölsinne så vid tiden för krigsslutet var föräldrarnas äktenskap
över. Mamma Evelyn tog flickorna med sig till Sverige där hon gifte om sig med
styckmästaren Stig Qviberg som blev som en pappa för flickorna och småningom
adopterade dem. Flytten blev emellertid en kulturkrock för Kari. I Sverige
kallades hon norrbagge och om somrarna i Norge kallades hon svenskrad. Hon
hörde liksom inte hemma någonstans, tyckte hon.
– Jag grinade och tyckte det var urjobbigt. Särskilt när jag
skulle börja skolan. Men det löste sig för jag var bra på att berätta historier.
Det stod inte länge på förrän jag höll roliga timmen i min hand och blev lite
poppis på det.
Den konstnärligt mångbegåvade Kari tecknade och målade, sjöng
och spelade teater likaväl som hon ritade mönster och sydde kläder från det att
hon kunde hantera en synål. Som tonåring sjöng hon på Nalen och Stockholms
andra ungdomsgårdar, åkte på folkparksturné med Thomas Funck och uppträdde med hulahoppring
i Chinavarietén. Sjutton år gammal bestämde hon sig för att lägga
artistdrömmarna på hyllan och bli skräddare. Efter utbildningen kom hon till NK:s
franska damskrädderi som på den tiden försåg prinsessan Sibylla och det
fashionabla Stockholm med kläder.
– Jag öppnade eget så småningom. Madam Qirak var en liten
ateljé på Gärdet med plyschväggar och röda sammetsgardiner som man skulle ha 1963.
Där sydde jag kläder till alla prominenta damer på Östermalm. När Anette föddes
fick hon helt enkelt hänga med. Hon snusade gott i sin barnvagn medan
symaskinen brummade. Med jämna mellanrum stoppade jag nappflaskan i hennes mun,
lade en kudde under och sydde vidare. Det gick hur bra som helst.
Kari skilde sig, gifte om sig, fick sonen Lole och startade Karinette,
en barnklädesfabrik som hon drev till 1972 när hon drog igång modebutiken PQ
Fashion tillsammans med Grete. Hon var fotomodell då, gift med Aje Philipsson
och mamma till barnen Nina och Anja.
– Vi kände båda att vi ville göra något nytt så varför inte arbeta
tillsammans. Du får stå för kläderna så står jag för försäljningen, sa Grete.
Det var en bra fördelning, tyckte jag. Hon är fantastisk på att sälja. Vi
diskuterade oss fram till vad vi skulle ha för kläder och jag satte igång att
rita mönster. Hög kvalitet till moderata priser var vår målsättning och den
höll vi också.
Stockholm tongivande damer strömmade till som kunder och när
kungaparet skulle resa till Bryssel på sitt första statsbesök fick Kari sy drottning
Silvias garderob följt Nobelklänningen och klänningen hon bar vid
kronprinsessan Victorias dop.
– Det blev en hel del sytt till drottningen de åren.
Åtta år senare sadlade Kari om igen och startade inredningsbutik.
Som expert på gardinuppsättningar klättrade hon med höga klackar på stege i
tv-programmet ”Sköna Söndag” och sa att köksgardiner mycket väl kunde vara sydda
av taft.
– Det fick ett sådant genomslag att det inte fanns taft att
få tag på i hela Sverige på flera veckor.
Det var när sonen Lole som elvaåring skulle sjunga på en
jazzfestival i Åhus och den då frånskilda Kari skulle följa med som stöd, som
hon träffade Staffan. De hade setts förut i stockholmsvimlet och det påminde
hon honom om. Det kan jag inte tänka mig, sa Staffan.
– Han kände igen mig! Men det var kanske inte så konstigt.
Jag kom direkt från havet och håret stod på ända. Du kommer att känna igen mig
i kväll, sa jag. Han såg frågande ut. Jasså, ska vi träffas då? Ja, det kan vi
väl, sa jag.
De kom överens om att ses i baren klockan åtta.
– Då gällde det att klä upp sig, skrattar Kari. När jag kom
ner satt Staffan på en barstol och väntade. Jag bestämde mig för att verkligen
göra entré, så jag dröjde mig kvar i dörröppningen tills han höjde han på ögonbrynen.
Då var det dags att gå in och krångla sig upp på barstolen bredvid. När ska vi
gifta oss då, frågade han och jag sa, att det kan vi väl göra redan ikväll.
De gifte sig ett halvår senare den 28 december 1987 på
nattklubben Valentina vid Stureplan i Stockholm. Det är 25 år sedan nu och
alltså dags för silverbröllop.
– Hur vi ska fira det? Med en tyst minut förstås, skrattar
Kari. Vad annars?
En utbytt höftledskula, tre diskbråcksoperationer och en
stelopererad nacke resulterade i att Kari blev förtidspensionerad 1999. Efter
en hjärtinfarkt fick även Staffan order om att fortsättningsvis ta det lugnt.
– Vi åkte hit ner för att fira jul med Anette och Dolph.
Samtidigt började vi fundera på om vi kanske skulle kunna bo här åtminstone halvårsvis.
Vi hyrde en lägenhet och skickade ner grejor för ett år med flyttbuss. Vi fick snabbt
massor av nya vänner. Jag tog upp mitt måleri, kom med i Swea och blev redaktör
för deras tidning. Staffan skrev böcker och artiklar i tidningen Sydkusten. Det
ena gav det andra och när året var slut hade vi inte en tanke på att åka hem
igen. Vi skaffade egen våning och Staffan började ta ner svenska artister till
Marbella i samarbete med pianisten Claes Crona. Så har det rullat på och så lär
det fortsätta. Klimatet är toppen, umgänget trevligt och tillfällena till
roliga möten med intressanta människor många. Man kan helt enkelt inte ha det
bättre.
Monica Antonsson
Svensk Damtidning 2/2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar