Hemmets Journal 25/1990
lördag 8 juli 2017
Jenny och Christer berättade om sig...
Så möttes vi
Tusentals radiolyssnare håller med Jennie
Nu får du inte skjuta på bröllopet längre Christer!
Nej, inte "Det blir inget bröllop på lördag"!
Man kan riktigt höra de besvikna suckarna från alla lyssnare till Kustradion i spanska Costa del Sol.
Att populära programledaren Jennie Jonsér spelar just den låten betyder ju att hon fått nobben av Christer igen...
Allas Veckotidning nr 28, 2005
Kustradion på Costa del Sol är omåttligt populär bland de omkring 40 000 svenskar som bor här. Detsamma gäller för alla turister som kommer hit för att spela golf eller bara njuta av solen. De har butiker som säljer knäckebröd och Kalles kaviar och de har restauranger med pannkakor och inlagd sill på menyn. De har SvT Europa och kiosker med svenska tidningar till dubbelt pris. I Fuengirola finns till och med Svenska Revyn. Det har Trelleborgsrevyns Ulla och Werner Türsch sett till. Spanska nyheter på svenska får de i tidningen Sydkusten och därtill finns den något mer glassiga månadstidningen Svenska Magasinet med intervjuer och reportage.
Särskilt populär är radioprataren Jennie Jonsér. Hon läser Kustradions nyheter och intervjuar gäster i studion. Folk följer med spänning hennes försök att dra sambon sedan nio år, marknadsekonomen Christer Melkerson, till prästen. Spelar hon ”Leva på hoppet” med Ann-Louise Hansson, så meddelar hon, att hon har hoppet kvar. Och spelar hon ”Det blir inget bröllop på lördag, på lördag”, så konstaterar hon, att det blir nog inget bröllop den här veckan heller.
Så ska det låta
Så ska det låta
Efter att vi under en intensiv arbetsvecka dagligen hade hört talas om Jennie, träffar vi henne äntligen i samband med en festlighet för Svenska kyrkan. Peter Harryson är konferencier och Lasse Holm gör ett sångframträdande till inspelad bakgrundsmusik i en för honom fel tonart. Publiken applåderar och bland dem ses trubaduren och snusfabrikören Bengt Sändh med en avancerad kamera över axeln. Han har flyttat hit för gott och ägnar sig numera mest åt att fotografera fåglar.
– Peter Harryson och jag ska äta får-i-kål efter föreställningen, säger han. Jag har lagat den själv efter min mammas gamla recept.
Jennie Jonsér äntrar scenen, när det blir dags för lottdragning. Hon nämner numret på en vinstlott, varpå hennes sambo vrålar ”Jaaa!” från läktaren. Allt för att få fart på den tämligen trista tillställningen.
– Så där säger du aldrig till mig, klagar Jennie och stampar foten i golvet till publikens förtjusning.
En stund senare ber vi att få träffa Jennie och Christer lite mer privat. Vi kommer överens om att ses nästa kväll, men arbete kommer emellan, så det blir sent.
– Det är lika bra att vi slår till ändå, säger Jennie, när vi ringer. Klockan börjar närma sig 23.00, när vi äntligen ringer på dörren till deras hus i Carid Playa nära Torremolinos. De har dragit på sig kläderna i all hast, visar det sig. När vi ringde, hade de just slagit sig till ro i pyjamasar framför TV:n. En stund senare far vi iväg till en strandrestaurang någonstans i närheten. Vi hör vågorna slå in över sandstranden men ser inte mer än den stjärnklara himlen. Luften är varm och skön, när servitören delar en flaska rött i våra glas och kocken gör sig redo att tillreda en kyckling. Stämningen är uppsluppen och att de berättar med humor och självironi gör inte saken sämre.
– Jag kom hit med min familj 1989 för att jobba som fastighetsmäklare, säger Christer. Vi skulle stanna i två år men efter bara ett par månader gick proppen ur den svenska ekonomin. Plötsligt var det ingen som frågade efter hus i Spanien längre. Vad skulle vi göra? Vårt hus var uthyrt, så vi kunde ju inte åka hem.
Ett hårt slag
Ett hårt slag
Christer var gift på den tiden. Döttrarna Sandra och Madelene, som nu 16 och 18 år gamla, hade följt med till Spanien till skillnad från sönerna Magnus, 35, och Fredrik, 32, som redan var vuxna och stod på egna ben. Christer startade en videobutik och hyrde ut filmer till svenskkolonin. Några år senare tog han dessutom över Svenska Magasinet. Han sålde annonser likaväl som han lärde sig det grafiska hantverket.
– Min fru trivdes inte särskilt bra, säger han. Sommaren 1995, när barnen var hos sin mormor, for hon hem för att hämta dem. Dessvärre gick hon på Café Opera och träffade en annan man. Hon kom aldrig tillbaka. Det var ett hårt slag, det kan jag inte förneka.
– I det skedet ringde min sambo, säger Jennie. Jag var hemma i Sverige på semester och han berättade, att Christers fru hade stuckit med barnen och att han behövde hjälp på kontoret. Jag kan ställa upp, tills han hittar något bättre, sa jag.
Jennie har sina rötter i Uppsala, där hon länge jobbade i sin mammas grillkiosk. Hon gifte sig tidigt och fick barnen Erika och Patrik som nu är 21 respektive 19 år gamla.
– Den stackars karln släpade jag till prästen, säger hon. Han var tvungen att ställa upp. Jag var ju med barn.
Det slutade med skilsmässa 1991, sedan de hade insett, att de var mer som syskon och bästa vänner än ett älskande par.
– Jag jobbade vidare i grillkiosken, säger hon. Jag var slavägarens dotter. Nu är jag slavägarens sambo.
Jennie träffade en bilhandlare, blev kär och flyttade med honom till Fuengirola 1992.
– I juli 1995 åkte han hem till Sverige en vecka, medan jag stannade kvar och skötte firman. Sedan bytte vi, så att jag och barnen åkte hem, medan han höll ställningarna här. Det var under den veckan han ringde och berättade om Christer.
Jennie började jobba på Svenska Magasinet den 26 augusti. En vecka senare, började hennes sambo klaga över deras förhållande. Han behövde en tänkarvecka, sa han och gav sig av.
– Det kändes faktiskt rätt bra, säger Jennie. Vi hade det inte så bra ihop. Senare visade det sig, att han hade träffat en ny tjej, när han var hemma i Sverige. Under sin ”tänkarvecka” åkte de runt i Spanien på semester. Räkningarna för mc- och bilhyra kom hem till företaget. Efteråt sa han, att han behövde tänka lite till. Det spelar ingen roll, sa jag. Jag och barnen ska flytta hem till Christer.
Jennie hade hyrt undervåningen i Christers hus åt sig och barnen. I oktober satt hon och han följaktligen under samma tak och mådde dåligt. Undra på att de tröstade varandra.
– Om sanningen ska fram, så var Melkersson mer hos mig på undervåningen än hos sig själv på övervåningen, skrattar Jennie. I februari föreslog han, att jag och barnen skulle flytta upp.
– Gick det verkligen så fort, säger Christer. Det måste ha berott på, att du lagade så god mat och betalade så dålig hyra!
Skratten klingar ut i natten, varpå kyparen dukar av. En stjärna faller och lyser upp den svarta himlen, när kyparen återvänder med kaffet.
Christer startade Kustradion i tämligen liten skala 1998. I dag är den snarast ett begrepp - trots att den är en ständigt stängningshotad piratradiostation. Studion är ett oansenligt litet bås inklämt på Svenska Magasinets redaktion. Icke desto mindre har många besökande kändisar som Alice Babs, Povel Ramel och Ingvar Oldsberg ställt upp på Jennies förmiddagsintervjuer.
Jennie och Christer har dessutom etablerat en rad golftävlingar. Han kläcker idéerna och hon genomför dem. Han kunde inte ha fått en bättre partner.
Det var i samband med prisutdelningen på en golftävling för fyra år sedan som Jennie friade första gången. De stod i varsin ände av lokalen med ett hundratal personer mellan sig, när hon plötsligt undrade, om han visste vad det var för dag. ”Det är skottårsdagen den 29 februari”, sa hon. ”Så nu undrar jag, om du vill gifta dig med mig?” De närvarande golfspelarna jublade och somliga sa, att om Christer inte skulle ställa upp, så kunde de tänka sig att göra det i stället.
Det var i samband med prisutdelningen på en golftävling för fyra år sedan som Jennie friade första gången. De stod i varsin ände av lokalen med ett hundratal personer mellan sig, när hon plötsligt undrade, om han visste vad det var för dag. ”Det är skottårsdagen den 29 februari”, sa hon. ”Så nu undrar jag, om du vill gifta dig med mig?” De närvarande golfspelarna jublade och somliga sa, att om Christer inte skulle ställa upp, så kunde de tänka sig att göra det i stället.
– Jag svarade ja förstås, skrattar Christer. Jag sa bara inte när...
Jennie påpekar att Christer har varit gift tre gånger tidigare. Så vad är det för fel på henne som hela tiden blir nobbad. Efter fem år tillsammans tog hon själv initiativet och efter ytterligare fyra år har fortfarande inget hänt. Men att Christer njuter av hennes tjat är det ingen tvekan om. Och det skulle ju ta slut, om de gjorde slag i saken!
– Om vi inte gifter oss, så kan vi inte skilja oss, säger Christer. Och jag vill inte skiljas från dig. Så är det ju.
Vi betalar och lämnar restaurangen, medan små eldflugor virvlar runt i luften omkring oss. En stund senare släpper vi av Jennie och Christer vid huset i Carid Playa där kärleken bor. Det är det ingen som helst tvekan om.
Monica Antonsson
Artikeln publicerades i Allas Veckotidning nr 28, 2005
Och i gengäld fick vi ställa upp på intervju och spela skivor några timmar i Kustradion.
Svenska Magasinet skrev senare följande artikel.
Dessvärre saknas datum:
Jennie blir radiochef
Nyligen blev det klart att Jennie Jonsér tar över Kustradion och därmed blir ensamägare av radion
Läs hela artikeln här.Men det blev inget lyckligt slut på den sagan.
Den 20 maj 2013 skrev Onair Sveriges Radioportal:
| Publicerad: 2013-05-20 22:47:12 Kustradion tystnar - om inte...  |
| Efter 13 års sändningar över den andalusiska solkusten kommer Kustradion att tystna den 30 juni, såvida ingen räddande ängel dyker upp... Som Onair.nu tidigare berättat har Kustradion hotats med nedstängning då de spanska myndigheterna hävdar att man sänder över FM utan tillstånd. Problemet har varit att myndigheterna bara delar ut ett tillstånd vart femte år, vilket har gjort att mängder med små stationer sänder utan tillstånd. Till detta ska läggas den dåliga ekonomiska situationen som råder bland spanska företag, och som gör att annonsörerna (och alltså födkroken för stationen) blir färre och färre. Kustradion sänder för skandinavier som befinner sig på den spanska solkusten. Sker "inget mirakel" som stationschefen Jennie Jonsér säger, så kommer man att stänga ner stationen den 30 juni. Om man känner att man är "den räddande ängeln" kan man maila Jennie Jonsér på jennie@kustradion.es |
Jennie Jonsér (född 30 september 1962) lämnade småningom både Christer Melkersson och Costa del Sol. Hon återvände till Uppsala där hon efter en tids sjukdom avled den 22 maj 2017.
Så trist!
Lasse övervintrar i Torremolinos
Jag vet faktiskt inte vad det här är för tidning men det är troligen Hänt Extra 2004
Kari Qviberg: Jag kallar mig för hantverkare...
Hänt Extra 49/2004
Det finns folk som kan nästan
allt. Som till exempel Kari Qviberg som är skräddare, designer, inredare och
konstnär – allt i ett - men som kallar sig hantverkare, för att hon gör allt
själv.
– Jag bestämde mig tidigt för
att bli min egen, säger hon, där hon sitter på sin soliga terrass på femte
våningen i ett vackert hus vid Guadalminas golfbana på Costa del Sol i Spanien.
Här, i en smakfullt inredd våning med två generöst tilltagna terrasser, njuter
hon sitt otium sedan några år med maken Staffan Elensky. Tio minuters bilväg
bort bor dottern Anette som är designer med egen butik i Marbella Club, gift
med filmhjälten Dolph Lundgren och mamma till lilla Ida. Karis son Lole är
discjockey med eget diskotek hemma i Sverige.
– Vi har ett 30-tal golfbanor
inom räckhåll, konstaterar Staffan. Men varken han eller Kari spelar golf. Det
är både tråkigt och dyrt, tycker de. Att bli medlem i en klubb på Solkusten
kostar mellan en halv och två miljoner kronor. Att bo vid en golfbana är enda
chansen till vackert boende om man inte har villa med egen tomt.
– Att bo naturnära i orört
landskap i Spanien är detsamma som att bo på en sophög, säger Staffan. Om ingen
äger marken, så är det heller ingen som sköter om den.
Kari är mest känd som
designer. Hon började som skräddare på NK:s franska damskrädderi och sydde
såväl fest- som vardagskläder åt 60-talets societet med prinsessan Sibylla i
spetsen.Så småningom startade hon PQ Fashion med lillasyster Grete Philipsson och designade exklusiva damkläder till bland andra drottning Silvia.
Hon har sytt drottningens garderob till statsbesök och högtider likaväl som hon har sytt nobelklänningar, fröken Sverige-klänningar och kläder till flera stora teateruppsättningar. Så småningom sadlade hon om och började sy gardiner.
– Jag gjorde en
gardinuppsättning i taft i Sköna söndag. Efter det fanns det inte en meter taft
att få tag på i hela Sverige på flera månader. Jag uppmanade folk att använda
kirschstänger och fick ett långt tackbrev från fabrikören. Han gjorde fina
affärer tack vare mig.
Till slut sade kroppen ifrån.
En utbytt höftledskula, tre diskbråcksoperationer och en stelopererad nacke
slutade med att Kari blev förtidspensionär. Sedan dess målar hon tavlor.
– Det var omöjligt för mig
att fortsätta, så jag sålde företaget. Men man kan inte bara sitta och deppa.
Jag tog tag i situationen och började måla för att glömma mina smärtor.
Grete hade ett ställe här nere och dessutom flyttade Anette hit med sin familj. Då började vi fundera på om inte också vi borde ha en plats i solen. Vi hyrde en lägenhet och prövade på att bo här några veckor. Ett halvår senare flyttade vi hit. Staffan pendlade de första åren, men nu bor vi här under vinterhalvåret.
Somrarna tillbringar vi på vårt torp i Vingåker. Där drar man på sig gummistövlarna och går rakt ut i skogen som är fin och ren. Här är vårt liv till 80 procent våra vänner. Det är viktigt för oss att ha roligt.
Monica AntonssonGrete hade ett ställe här nere och dessutom flyttade Anette hit med sin familj. Då började vi fundera på om inte också vi borde ha en plats i solen. Vi hyrde en lägenhet och prövade på att bo här några veckor. Ett halvår senare flyttade vi hit. Staffan pendlade de första åren, men nu bor vi här under vinterhalvåret.
Somrarna tillbringar vi på vårt torp i Vingåker. Där drar man på sig gummistövlarna och går rakt ut i skogen som är fin och ren. Här är vårt liv till 80 procent våra vänner. Det är viktigt för oss att ha roligt.
Hänt Extra 49/2004
Drottning Silvia har ofta burit Kari Qvibergs kläder...
Svensk Damtidning 2/2013
Kari Qviberg sitter på sin solvarma terrass och skriver sin
familjehistoria. Det ska bli en bok för i första hand familjen.
För hennes del
börjar berättelsen i Norge där hon kom till världen 1941. Den snirklar sig
framåt och bakåt genom generationerna till dags dato i Marbella på Costa del
Sol. Här bor hon med maken Staffan Elensky sedan snart femton år.
Våningen är
vacker och nedanför breder gräsmattorna ut sig. Trädgården som förstås har en stor
pool och är omgiven av vita tvåvåningshus. Området är inhägnat, väl välbevakat och
försett med elektriska grindar. Det vimlar inte bara av kungligheter,
filmstjärnor och miljardärer i Marbella. Den organiserade brottsligheten har nämligen
också hittat hit.
– Vi var med om ett gasinbrott för fyra år sedan, säger
Kari. Vi hade just flyttat in och låsen i terrassdörrarna var väldigt dåliga. Tjuvarna
sprutade in en slags nervgas i våningen så vi sov som stockar till klockan tio
nästa dag. När jag vaknade stod terrassdörrarna på glänt. Svenska pengar och
kreditkort låg utspridda överallt. De hade till och med varit inne i sovrummet,
hämtat Staffans kläder och vänt ut och in på alla fickor.
– Sju, åtta andra lägenheter var också drabbade, säger
Staffan. Det låg fullt med grejor på marken där nere. Ett par av mina byxor
hängde till och med i en palm. Man kan säga att tjuvarna i stort sett tog vad
vi hade av kontanter i euro. Det märkliga var att inga våningar i markplanet
var drabbade. Alla som haft inbrott ligger en trappa upp.
Förklaringen visar sig vara enkel. Om någon hade vaknat och ertappat
tjuvarna så hade de bara svingat sig över räcket, landat på fötterna och försvunnit
i mörkret.
– De är unga och totalt orädda, säger Kari. Ingen av oss skulle
ju ha hoppat efter. Det är alldeles för högt.
Kari och Staffan skaffade bättre lås och har sedan dess fått
vara ifred. Men att brottsligheten har ökat i Marbella är de överens om.
– Man hör nästan varje dag att något hänt. Det händer att tjuvar
länsar bostaden på värdesaker medan folk ligger utanför och solar. Men vi har
valt att bo här och vet hur det är, så man får rätta sig efter det helt enkelt.
I vårt skede av livet är Marbella den mest underbara platsen på jorden att vara
på. Det är lätt att leva, trevligt umgänge och härligt klimat.
Gasinbrotten i Marbella är omtalade. En av de första som
drabbades var Karis dotter, affärskvinnan och smyckedesignern Anette Qviberg
som för fem år sedan ofrivilligt sövdes med döttrarna Ida och Greta, hemhjälpen
och två hundar.
– Det var en fruktansvärd upplevelse, säger Kari. Anette blev
dessutom av med hela sin smyckekollektion och sånt går ju inte att ersätta. Men
det var faktiskt ännu värre för några år sedan när fyra maskerade och beväpnade
män trängde sig in i deras vardagsrum när de satt och såg på tv. Männen uppträdde
väldigt hotfullt och tvingade Anette att först samla barnen, hemhjälpen och
trädgårdsmästaren i tv-soffan och sedan öppna kassaskåpet.
Anette var på den tiden gift med svenske Hollywoodstjärnan
Dolph Lundgren men han var inte hemma vid tiden för inbrotten.
– När det verkligen behövdes en hjälte så fanns han inte där,
konstaterar Staffan.
Kari har, som sagt, norska rötter. Där föddes hon och hennes
tre år yngre syster Grete och där växte de upp de första åren. Pappan var alkoholist
med dåligt ölsinne så vid tiden för krigsslutet var föräldrarnas äktenskap
över. Mamma Evelyn tog flickorna med sig till Sverige där hon gifte om sig med
styckmästaren Stig Qviberg som blev som en pappa för flickorna och småningom
adopterade dem. Flytten blev emellertid en kulturkrock för Kari. I Sverige
kallades hon norrbagge och om somrarna i Norge kallades hon svenskrad. Hon
hörde liksom inte hemma någonstans, tyckte hon.
– Jag grinade och tyckte det var urjobbigt. Särskilt när jag
skulle börja skolan. Men det löste sig för jag var bra på att berätta historier.
Det stod inte länge på förrän jag höll roliga timmen i min hand och blev lite
poppis på det.
Den konstnärligt mångbegåvade Kari tecknade och målade, sjöng
och spelade teater likaväl som hon ritade mönster och sydde kläder från det att
hon kunde hantera en synål. Som tonåring sjöng hon på Nalen och Stockholms
andra ungdomsgårdar, åkte på folkparksturné med Thomas Funck och uppträdde med hulahoppring
i Chinavarietén. Sjutton år gammal bestämde hon sig för att lägga
artistdrömmarna på hyllan och bli skräddare. Efter utbildningen kom hon till NK:s
franska damskrädderi som på den tiden försåg prinsessan Sibylla och det
fashionabla Stockholm med kläder.
– Jag öppnade eget så småningom. Madam Qirak var en liten
ateljé på Gärdet med plyschväggar och röda sammetsgardiner som man skulle ha 1963.
Där sydde jag kläder till alla prominenta damer på Östermalm. När Anette föddes
fick hon helt enkelt hänga med. Hon snusade gott i sin barnvagn medan
symaskinen brummade. Med jämna mellanrum stoppade jag nappflaskan i hennes mun,
lade en kudde under och sydde vidare. Det gick hur bra som helst.
Kari skilde sig, gifte om sig, fick sonen Lole och startade Karinette,
en barnklädesfabrik som hon drev till 1972 när hon drog igång modebutiken PQ
Fashion tillsammans med Grete. Hon var fotomodell då, gift med Aje Philipsson
och mamma till barnen Nina och Anja.
– Vi kände båda att vi ville göra något nytt så varför inte arbeta
tillsammans. Du får stå för kläderna så står jag för försäljningen, sa Grete.
Det var en bra fördelning, tyckte jag. Hon är fantastisk på att sälja. Vi
diskuterade oss fram till vad vi skulle ha för kläder och jag satte igång att
rita mönster. Hög kvalitet till moderata priser var vår målsättning och den
höll vi också.
Stockholm tongivande damer strömmade till som kunder och när
kungaparet skulle resa till Bryssel på sitt första statsbesök fick Kari sy drottning
Silvias garderob följt Nobelklänningen och klänningen hon bar vid
kronprinsessan Victorias dop.
– Det blev en hel del sytt till drottningen de åren.
Åtta år senare sadlade Kari om igen och startade inredningsbutik.
Som expert på gardinuppsättningar klättrade hon med höga klackar på stege i
tv-programmet ”Sköna Söndag” och sa att köksgardiner mycket väl kunde vara sydda
av taft.
– Det fick ett sådant genomslag att det inte fanns taft att
få tag på i hela Sverige på flera veckor.
Det var när sonen Lole som elvaåring skulle sjunga på en
jazzfestival i Åhus och den då frånskilda Kari skulle följa med som stöd, som
hon träffade Staffan. De hade setts förut i stockholmsvimlet och det påminde
hon honom om. Det kan jag inte tänka mig, sa Staffan.
– Han kände igen mig! Men det var kanske inte så konstigt.
Jag kom direkt från havet och håret stod på ända. Du kommer att känna igen mig
i kväll, sa jag. Han såg frågande ut. Jasså, ska vi träffas då? Ja, det kan vi
väl, sa jag.
De kom överens om att ses i baren klockan åtta.
– Då gällde det att klä upp sig, skrattar Kari. När jag kom
ner satt Staffan på en barstol och väntade. Jag bestämde mig för att verkligen
göra entré, så jag dröjde mig kvar i dörröppningen tills han höjde han på ögonbrynen.
Då var det dags att gå in och krångla sig upp på barstolen bredvid. När ska vi
gifta oss då, frågade han och jag sa, att det kan vi väl göra redan ikväll.
De gifte sig ett halvår senare den 28 december 1987 på
nattklubben Valentina vid Stureplan i Stockholm. Det är 25 år sedan nu och
alltså dags för silverbröllop.
– Hur vi ska fira det? Med en tyst minut förstås, skrattar
Kari. Vad annars?
En utbytt höftledskula, tre diskbråcksoperationer och en
stelopererad nacke resulterade i att Kari blev förtidspensionerad 1999. Efter
en hjärtinfarkt fick även Staffan order om att fortsättningsvis ta det lugnt.
– Vi åkte hit ner för att fira jul med Anette och Dolph.
Samtidigt började vi fundera på om vi kanske skulle kunna bo här åtminstone halvårsvis.
Vi hyrde en lägenhet och skickade ner grejor för ett år med flyttbuss. Vi fick snabbt
massor av nya vänner. Jag tog upp mitt måleri, kom med i Swea och blev redaktör
för deras tidning. Staffan skrev böcker och artiklar i tidningen Sydkusten. Det
ena gav det andra och när året var slut hade vi inte en tanke på att åka hem
igen. Vi skaffade egen våning och Staffan började ta ner svenska artister till
Marbella i samarbete med pianisten Claes Crona. Så har det rullat på och så lär
det fortsätta. Klimatet är toppen, umgänget trevligt och tillfällena till
roliga möten med intressanta människor många. Man kan helt enkelt inte ha det
bättre.
Monica Antonsson
Svensk Damtidning 2/2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)