Krogkungen och flyktingflickan, en kärlekssaga från Nerja...

(Hemmets Veckotidning nr 48, 2000)

När jag efter en diskussion på facebook skulle leta reda på mina klipp om Hans och Maria Lundgren i Nerja upptäckte jag att min ursprungsartikel var alldeles för lång. Redaktionen hade därför klippt bort en hel del om Marias flykt från Ungern i barndomen och om Hasses tid som krogkung i Sundsvall.

Himla synd. Det är två verkligt spännande berättelser. Sånt är emellertid livet. Det utrymme som finns styr helt vad som kommer med i tidningen och i veckopressen prioriteras alltid kärleken.

Det visade sig emellertid att texten ligger kvar i en gammal dator varför jag kan lägger ut den här och nu i sin helhet. Det tycker jag nämligen att berättelsen om Hasse och Maria är värd.

Du får rätta mig om något är fel, Maria.

Jag ljög för att Maria skulle glömma mig. 
Men till sist var det jag som
fick böna och be...

I slutet av 40-talet fanns just inte mycket att glädja sig åt för det ungerska folket. De tyska ockupanterna hade visserligen givit sig av men i stället hade de fått ryssar på halsen. Det övriga Europa reste sig ur askan av andra världskriget men i öst bildades Warszawapakten. Mátyás Rákosis och kommunistpartiet höll den ungerska befolkningen i ett järngrepp.

Kärleken har emellertid sina egna lagar och spirar lite varstans ändå så i oktober 1947 föddes Maria. Lyckan var fullständig för de unga föräldrarna som arbetade vid Budapests lokomotivfabrik.

I oktober 1956, när Maria fyllde nio år, tvingades Rákosi från makten. Missnöjet jäste bland ungrarna som reste sig och krävde fria val. Sovjetregimen surnade och det stod inte länge på förrän Röda armén tågade in i Budapest.

- Pappa ville inte jobba åt ryssarna, så han flydde till Wien i sin lastbil. Han skrev i ett brev att vi skulle komma efter.

Marias mamma, som just hade fött sitt andra barn, planerade flykten tillsammans med sin bror. På självaste juldagsnatten bar det iväg med tåg till gränsstationen.

- Där var mörkt och fullt av soldater. Om någon frågade skulle jag säga, att vi skulle hälsa på hos mormor. Det hade mamma lärt mig. Hon och morbror hade betalat en man som skulle hjälpa oss över gränsen. Vi väntade bakom kyrkan och fick stå där så länge att vi trodde han hade lurat oss. Till sist kom han - med flera andra flyktingar som också hade betalat. Han gick först och vi traskade tysta efter i den blöta snön.

Plötsligt dök två unga soldater upp med skjutklara vapen. Flyktingarna började gråta och be för sina liv. De mer klarsynta plockade fram sina pengar och soldaterna lät dem fortsätta.

- Vi såg ljus i fjärran och gick mot det. Plötsligt måste vi kasta oss på marken. Någon sköt ljusraketer, så vi låg alldeles stilla. Då tändes ljus överallt. Vi hade kommit till en ungersk tullstation trots att vi hade gått och gått i flera timmar.

Marias mamma försökte förklara att hon bara ville ena sin familj. Som tur var satt tullstationens befälhavare och åt julmiddag med sin familj, så soldaterna lät dem krypa under bommen till ingenmansland. Skolan i den första byn fungerade som en uppsamlingsplats för flyktingar till Österrike. Där stannade de över natten och tog nästa morgon tåget till Wien.

- Vi skulle överraska pappa men  han var inte kvar. Längtan efter oss hade blivit så stark på julaftonskvällen att han hade flytt tillbaka till Ungern. Det dröjde två veckor innan han kom och min morbror kunde gå hem igen.

De tillbringade några månader i ett uppsamlingsläger fullt av löss. Marias föräldrar fick jobba i en synagoga medan hon tog hand om sin syster.

- En kväll kom en man och berättade att den sista lasten till Sverige snart skulle gå. Det fanns bara 20 platser kvar så vi bestämde oss för att åka med. Mamma hade nämligen en kusin i Närke. Redan andra dagen i Sverige började pappa jobba i zinkgruvan utanför Askersund.

Det var en annorlunda värld de kom till. Budapest och Wien var brusande städer fulla av liv och rörelse. Den svenska lilla byn hade snabbköp, postkontor, möbelaffär och kiosk. Det var allt.

- Det var så tyst att vi knappt kunde sova.

Mammans kusin hade två flickor, så Maria fick följa den ena till skolan och börja i hennes klass.

- Fröken ville testa mina kunskaper i rättskrivning. Jag förstod ju inte ett ord, så jag fick tillbaka pappret med ett stort, rött kryss över. Jag grät av förtvivlan. Hon försökte trösta mig med en banan men då grät jag ännu mer.   

Maten var också en chock. Bruna bönor och strömming fick magen att vända sig. Du måste äta upp, sa fröken. Du ska vara glad att få mat, du som är flykting.

- Sedan kom sommarlovet och jag lärde mig att prata svenska och att äta svensk husmanskost. När skolan började på hösten skrev jag uppsats om sommarlovet som alla andra barn. Sex år senare blev vi svenska medborgare.

Maria växte upp och blev barnsköterska. Hon flyttade till Stockholm, gifte sig och fick sonen Thomas 1975. När han var liten, jobbade hon på Karolinska sjukhusets barncanceravdelning. Så småningom utbildade hon sig till fotvårdare och öppnade praktik med solarium hemma i villan. Äktenskapet knakade emellertid i fogarna och 1991 var skilsmässan ett faktum. För att komma bort ett tag for hon till den lilla staden Nerja på spanska Solkusten med tjejerna i syjuntan. De tog in på ett litet hotell mitt i stan.

- Och naturligtvis föll jag för hotelldirektören!

Riktigt så enkelt var det emellertid inte. Hotelldirektören, den 58-årige Hans Lundgren från Sundsvall, är en stor profil i Nerja så svensk han är. Han talar spanska som en spanjor och hjälper skandinaver till rätta. Kvinnotycke och födgeni lider han heller ingen brist på. Han var däremot inte öppen för någon kärleksaffär när Maria gjorde entré i hans liv. Därtill var han alldeles för bränd.

- Det började med att pappa och jag köpte en restaurang hemma i Sundsvall, säger Hans som har suttit tyst och lyssnat till Maria. 

- Pappa hade jobbat som servitör inom Sarabolagen i 35 år och fått någon slags förköpsrätt. Vi såg det som en chans och höll öppet sju dagar i veckan med thédans, kvällsdans och söndagsmiddagar till självkostnadspris. Det blev en dundersuccé.

Det var alltså inte direkt några drivna affärsmän som klev in i krogbranschen den gången. Hans var, som han säger, en vanlig knegare som vuxit upp under knappa omständigheter bland andra grabbar i kvarteret.

- Det var aldrig tal om veckopeng när jag var liten. Det gällde att försörja sig. Man fick jobba ihop till det man ville ha. Jag var springpojke hos byhandlaren, plockade äpplen och potatis och sålde tidningar.

Hans blev rörmokarlärling och utbildade sig på bergborrmaskiner. På fritiden körde han bil och for på raggardans i Timrå. Två barn, Torbjörn och Christina, hann anmäla sin ankomst till världen innan han ens hade muckat från lumpen vid LV5. I nio månader var han gift med deras mamma.

- Föräldrarna var chockade och själv trodde man att livet var slut. Vi bodde  i ett rum med kokvrå på 16 kvadrat. Min fru hade intyg från barnmorskan att hon var mörkrädd, så jag fick ständig nattpermis. På så vis kunde jag  jobba extra som tamburvaktmästare och få in några kronor. Det slutade med skilsmässa. Mormor tog hand om Christina och Torbjörn stannade hos mig.

Efter en bilolycka i vilken Hans blev svårt skadad skolade han om sig till svetsare, tunnplåtslagare och halvbas på en spikfabrik. Han hamnade hos Svenska Esso, internutbildades och fick egen bensinstation, gifte sig igen, fick dottern Linda och skilde sig.

- Jag var inte lätt att leva med, suckar han. Jag jobbade för mycket och var nästan aldrig hemma.

I det läget blev han alltså krögare tillsammans med sin far. Succén ledde vidare till nya krogköp. Som mest hade han sex restauranger och var en tid Sundsvalls självklara krogkung.

- Då var man hårdvaluta som ungkarl, skrattar han. Man var stolt och blev en linslus i lokaltidningen.

Ännu en kärlek kom i hans väg.  Äktenskapet höll i sju år och han fick sonen Tobias. Krogimperiet föll emellertid  i bitar 1982 efter en skatterevision. Hans åtalades på sju punkter, frikändes på sex och dömdes till böter för den sjunde – att avgifter betalats in för sent sedan kronofogden spärrat kontot. Hans skönstaxerades emellertid och tvingades därför lämna sitt livsverk. Först 1997 var han och svenska staten kvitt. 

- Det var ständigt bråk med myndigheterna de första åren, så i samband med en semester till Nerja - där min far hade ett hus - bestämde jag mig för att stanna. Året var 1984 och jag kände mig totalt kraschad. Folk glodde på mig och pekade. Min son blev retad i skolan. Ändå har myndigheterna aldrig hittat en enda svartkrona i min verksamhet.

Den lilla staden Nerja, fem mil öster om Malaga är en typisk semesterort för sol och bad. Hit når inga charterresenärer. Ändå tiodubblas de 15 000 invånarna sommartid. Staden bjuder på genuin spansk atmosfär och inget hus är högre än tre våningar. Det ser myndigheterna till. 

Den driftige Hans skaffade sig ett litet pensionat, Hostal Miguel, med nio rum och en Marquisina  – ett kök inomhus och några bord för servering på gatan utanför. I dag är den en av Nerjas populäraste mötesplatser mitt emot Europabalkongen – ett promenadstråk som sträcker sig ut i Medelhavet och är stadens givna medelpunkt. Men inte nog med det. Han importerade takfläktar från Taiwan också och öppnade restaurang Los Vikingos med svenska köttbullar och Grönstedts punsch på menyn. Numera har han dessutom ett internetcafé. Födgeni har han, som sagt.

- Vi hade bokat in oss på Hostal Miguel, berättar Maria om deras första möte. Hans var trevlig och visade oss runt.

Hans gillade Marias pigga, glada ögon men höll sig på sin kant. Hon såg honom som en långhårig strandraggare omåttligt populär bland damerna.

- När hon senare ringde från Sverige för att fråga hur jag mådde sa jag, att jag hade träffat en tjej och att hon inte skulle ringa mer. När hon kom hit för andra gången reste jag bort. Tredje gången fanns ingen återvändo. Jag visste hela tiden att det låg kärlek i luften. Jag kunde inte glömma henne.

Efter det gick telefonerna varma mellan Stockholm och Nerja och till sist kom Maria ner för att stanna. Kärleken flyttade in i ungkarlslyan och Hasse friade gång på gång. Maria svarade ja men inget datum blev bestämt. Hans var emellertid envis.

- Jag tyckte det var viktigt att gifta sig. Maria jobbar så hårt och har lagt ner sin själ i mina företag och mitt hus. Det är klart att hon ska ha giftorätt. Hon har förändrat hela mitt liv. Förr var jag mer vild än tam. Nu är det ordning och reda. Mellan oss finns ingen svartsjuka. Ingen klagar på att den andra jobbar för mycket. Vi talar samma språk och litar på varandra.

Hans bestämde sig för att överraska Maria med ett bröllop på hennes 50-års dag den 18 oktober 1997. Hon skulle vara nöjd med en enkel vigsel på stranden men han ville göra det ordentligt. I sju månader planerade han därför en oförglömlig tredagarsfest. 

- På min födelsedag dök plötsligt ett 50-tal vänner från Sverige upp på Marquisinan, berättar Maria. Men kommer ni, sa jag förvånat. Och här står jag i mina arbetskläder!

Det blev välkomstdrink och pyttipanna på Los Vikingos den kvällen och dagen därpå var det födelsedagsmottagning.

- Våra spanska vänner kom i flamencokläder. Det var festligt bara det.

Vid tvåtiden på eftermiddagen lockade en av gästerna ut de andra på Europabalkongen under förevändning att de skulle se på utsikten. Allt medan Hans och Maria gick in på en restaurang och bytte kläder.

- När vi kom ut, spelade prästen från svenska kyrkan i Fuengirola Mendelsohns bröllopsmarsch. Sedan vigde han oss där under bar himmel och vajande palmer. Gästerna grät en skvätt och sjöng ”De sista ljuva åren” som allsång.

- Någon måste ha skvallrat, säger Hans. Folk kastade risgryn över hela Europabalkongen.

Efter vigseln följde tredagarsfesten med dans och sång, paella, rött vin och het flamenco. Det var turisttåg genom stan, ridning på häst och så kärlekssången förstås som Hasse sjöng för Maria inför alla förvånade vänner.  

- Efter tre dagar tog vi en avskedsdrink tillsammans med våra gäster, säger Hans som därefter for iväg med sin något förvånade fru till flygplatsen i Malaga. Planet gick till Thailand. Det var dags att fira smekmånad. Äntligen fick de vara för sig själva.

Monica Antonsson

José, Greger och Hasse sjunger på campot i Nerja den 7 augusti 2009

Video: Magnus Wahlberg

Drygt tio år senare gjorde vi om det hela 

(Året Runt Nr 18, 2011)

Det var tack vare tjejerna i syjuntan som Maria Lundgren kom till Nerja på Costa del Sol 1991. Efter att under långa, mörka vinterkvällar ha sytt, stickat, virkat tillsammans skulle de njuta av sol och värme en vecka. Rum var bokade på Hostal Miguel, ett litet pensionat med bara nio rum mitt i staden. Ägaren, som visade sig vara svensk, var lika glad som populär bland damerna när han visade dem runt.

– Jag tyckte han såg ut som en riktig strandraggare, säger Maria och skrattar när maken Hans Lundgren ansluter sig på verandan med läskande, alkoholfria drinkar. Det enda som hörs är den lätta brisen som susar i palmkronorna. Området är typiskt spanskt med små vita hus. Det är lugnt och tyst mitt i siestan där på sin höjd en och annan katt spatserar förbi.

- Jag blev naturligtvis kär i hotellägaren, säger Maria och skrattar igen när Hans slår sig ner vid hennes sida.

– Men jag var väldigt försiktig, påpekar han. Jag hade inte tänkt mig någon ny kärlekshistoria. Men Maria är det bästa som hänt mig.

Maria kom till världen 1947 i ett efter kriget lika sönderbombat som fattigt Ungern. Föräldrarna arbetade på Budapests lokomotivfabrik när ryssarna invaderade landet 1956. Pappan flydde direkt till Wien i Österrike i sin lastbil. Därifrån skrev han till hustrun att hon och barnen skulle komma efter. 

– Mamma, som just hade fött min lillasyster, betalade en eskort och på juldagsnatten bar det av med tåg till gränsstationen där det var mörkt och fullt av soldater. Vi väntade på eskorten och några andra flyktingar bakom kyrkan. Om någon frågade skulle jag säga att vi var på väg till mormor.

Det blev en lång, tyst vandring i mörker och blötsnö. Vid ett tillfälle hejdades de av soldater men lyckades muta dem och gick vidare. Så småningom upptäcktes de av andra soldater som hade skjutit upp ljusraketer som gjorde det omöjligt att gömma sig.  

– Det visade det sig att vi hade kommit till en ungersk tullstation fast vi hade gått i flera timmar. Soldaterna var ungrare så mamma förklarade att hon bara ville ena vår familj. Tullstationens befälhavare satt just och åt julmiddag med sin familj som tur var, så soldaterna lät oss krypa under bommen till Ingenmansland. 

Väl i Österrike kom flyktingarna till en skola som var uppsamlingsplats för flyktingar. De fick stanna över natten för att nästa morgon ta tåget till Wien.

– Då var pappa inte längre där! Hans längtan hade blivit för stor så han hade åkt tillbaka för att hämta oss. Det dröjde två veckor innan han kom tillbaka. 

Efter två månader i ett uppsamlingsläger fullt av löss lyckades familjen ta sig till Sverige och den lilla by utanför Askersund där Maria och hennes syster Gabriella kom att växa upp.

– Skolfröken ville genast testa mina kunskaper i rättskrivning. Jag förstod ju ingenting så jag skrev på ungerska och fick tillbaka pappret med ett stort rött kryss över hela texten. Jag grät förtvivlat. Fröken försökte trösta mig med en banan men då grät jag bara ännu mer.

Även mat som bruna bönor och strömming blev en chock för Maria vars mage vände sig. Du måste äta upp, sa fröken. Du ska vara glad att få mat du som är flykting.

– Sedan kom sommaren. Jag lärde mig prata svenska och att äta svensk husmanskost. När hösten kom skrev jag uppsats om sommarlovet som alla andra barn och sex år senare blev vi svenska medborgare.

Maria utbildade sig till barnsköterska, gifte sig och fick sonen Thomas 1975. När han var liten arbetade hon på Karolinska sjukhusets barncanceravdelningen. Senare skolade hon om sig till fotvårdare och öppnade egen praktik hemma i villan.

- Och så for jag alltså med syjuntan till Nerja på semester.

Vid det laget hade Hans Lundgren redan bott i Nerja i många år. Han kom hit första gången 1977 med en byggmästare som hade lovat stå för resan bara han köpte ett hus. Det blev affär och Hans reste allt oftare till Nerja. Hemma i Sundsvall var han rörmokarlärlingen som blev krogkung. Som mest hade sex populära restauranger. Verksamheten föll ihop som ett korthus efter en skatterevision grundad på en falsk angivelse 1982. Plötsligt en morgon klev myndigheterna bara in och lade beslag på alltsammans inklusive alla bankkonton.

Hans åtalades på sju punkter av vilka han tämligen omgående frikändes på sex. Den sjunde – att han på grund av sina spärrade konton inte hade betalat in personalens sociala avgifter i tid – fick han böta 1200 kronor för. Annars hade han haft rätt till skadestånd.

Skattemyndigheterna gav sig emellertid inte. Han skönstaxerades med en miljon kronor vilket gjorde att han tvingades lämna sitt krogimperium med dryga avbetalningar. Först 1997 var han och svenska staten kvitt.

– Det var ständigt bråk med myndigheterna de första åren, säger Hans. Men ingen har någonsin hittat en enda svartkrona i min verksamhet. Men det hjälpte inte. Verksamheten var redan borta. Lokaltidningen skrev om mig varenda dag ett helt år och mina barn blev retade i skolan.

Hans tog sin tillflykt till Nerja och 1984 bestämde han sig för att stanna. Året därpå tog han över Hostal Miguel. När Maria kom var han med andra ord väl etablerad.

– Jag tyckte om hennes pigga glada ögon och märkte att det låg kärlek i luften. Men jag höll mig på min kant. Hon var trots allt gift även om äktenskapet var på upphällningen.

Hans hittade på att han hade träffat en tjej och var upptagen. Men sedan Maria rest hem kunde han inte få henne ur sina tankar.

– Andra gången kom hon för att spela golf. Då reste jag helt enkelt bort. Tredje gången fanns det ingen återvändo.

Maria skilde sig så småningom och lämnade Sverige för kärleken i Nerja med en enkel biljett till Malaga.

– Det var ett stort steg, säger hon. Men jag tyckte att Spanien påminde om Ungern så jag kände mig hemma i kulturen. Det handlar mest om hur man umgås. Man fixar mat tillsammans, tar en stol och sätter sig. Det är inte så märkvärdigt.

Hans har under sina år i Nerja varit verksam inom många yrken. Han har varit mäklare likaväl som han har sålt 15 000 fläktar längs kusten. Han har haft internetkafé och han har varit kock.

– Maria och jag öppnade restaurang Los Vikingos tillsammans och tog så småningom över Marquesinan i hjärtat av Nerja. Det är ett "hål i väggen" eller rättare sagt ett kök och med tillhörande servering på gatan utanför under bar himmel.

Maria och Hans konstaterar att de är två idérika människor som inte är rädda för att arbeta.

- Det har gjort att vi har fått ett bra liv.

Till historien hör att Hans, sedan han väl kapitulerat för kärleken, friade till Maria gång på gång. Lika ofta fick han ja men sedan hände ingenting. Sju månader innan Maria skulle fylla 50 år tog han saken i egna händer och började planera. Om det inte hade varit för att hon måste skriva på ett papper så hade hon inte anat någonting. 

Bröllopsfesten på restaurant El Ancladero vid Santo Tomas i Nerja.

– Det var tur jag fick veta det, skrattar hon. Annars hade jag aldrig hunnit fixa min klänning.

Ett 50-tal vänner inklusive syjuntan flögs ner från Sverige för att fira Marias födelsedag den 18 oktober 1997. De samlades allihop på Marquesinan där Maria och Hans bjöd sina gäster på sangria och tapas som om det var vanlig arbetsdag.

– Våra spanska vänner kom i sina flamencokläder, säger Maria. Det var ju festligt bara det. Så småningom uppmanade vi alla våra gäster att gå ut på Europabalkongen, som är stans givna samlingspunkt, för att titta på utsikten.

Europabalkongen, som egentligen är en pir rakt ut i havet med vajande palmer på, ska enligt sägnen vara resultatet av en jordbävning för länge sedan. Dåvarande kungen Rey Alfonso bestämde att de nedrasade jord- och stenmassorna skulle förvandlas till Europas stenklädda balkong i riktning mot Afrika. Därav namnet Balcon de Europa.

– När gästerna försvunnit ur synhåll stängde vi Marquesinan, smet in på en restaurang och bytte kläder. När vi kom ut gick vi till tonerna av Mendelsohns brudmarsch spelad av Bosse Präst från Svenska kyrkan i Fuengirola, hans fru och två döttrar. Våra vänner jublade förstås. De hade ju trott att de bara hade kommit hit för att få vara med om ett födelsedagskalas.

Maria och Hans vigdes på Europabalkongens upphöjda rundel. Några grät en skvätt av lycka. Alla sjöng med i Lasse Stefans "De sista ljuva åren" och kastade risgryn över hela Europabalkongen.

– Bosse Präst höll ett fint tal efter vigselakten om att "vi står här nu som på Jesu tid och tittar ut över Medelhavet". Han ville ha ett kilo kaffe för besväret att komma hit och viga oss men han fick två.

Bröllopsfesten pågick i dagarna tre och slutade med att de nygifta for på bröllopsresa till Thailand, det land där de numera årligen övervintrar. Det är alldeles för kallt i Spanien, tycker de.

– Vi lämnar Nerja i slutet av oktober och kommer tillbaka i slutet av mars. Det är mysigt i Thailand. Vi trivs och livet är lättare där. Man behöver bara ett par shorts, en tandborste och lite pengar…

Bussen Hans y Maria fick sin ändhållplats på campot.

Lelle, Hasse, Greger och musiken stod i centrum på campot.

San Isidro.

Den 12 juli 2010 gjorde Sundsvalls Tidning
ett nedslag på Alnön där Hasse och Maria spenderade somrarna.

Nu njuter Hasse av pensionärslivet

"Krogkung", "Värsting-Mercedes", "Skatteflykt", "Skyldig 7 miljoner".
Det blåste ganska friskt under några år på 80-talet kring Hasse Lundgren, rubrikerna var många.
Men det är inget han ångrar eller förtränger.
– Det var ett jäkla liv, men jag är absolut inte bitter på någon, säger han.

Han har bott i Spanien i över 25 år, men behållit stugan på Vindhem på Alnön.
En stuga han under senare år tillbringar en hel del tid under sommarmånaderna.
– För fasiken, jag är ju pensionär, säger han.
Ett pensionärsliv han som 67-åring nu levt några år. Fast han förberedde sig ganska bra, åtminstone var det tänkt så.
– 2000 tog jag ett sabbatsår för att vänja mig vid det liv som skulle komma.
Men han erkänner att det inte riktigt gick som han tänkt.
– Under det året drog jag igång både en fotofirma och ett växlingskontor, säger han.

Hasse Lundgren var under 70- och 80-talet en av Sundsvalls mest kända – och omskrivna – personer. Han tog över restaurang Esplanad och ägde som mest fyra restauranger i stán.
Han var framgångsrik – och han syntes.
Som den gången han leasade en Mercedes 380 SE. Det blev fler och fler rubriker.
Och inte nog med det, myndigheterna började granska hans restaurangrörelser.

– En morgon klockan sju var 20 poliser utspridda på mina tre restauranger och i bostaden, säger Hasse Lundgren.
Det blev början på en enorm publicitet.
– En bland de fetare rubrikerna handlade om att jag undanhållit 7 miljoner kronor i skatt. Så mycket omsatte inte ens verksamheten, säger han.

Det som spetsade på dramatiken ytterligare var att Hasse Lundgren fick reseförbud och hans pass skulle beslagtas.
Men då befann han sig i Spanien och snacket gick om att han lämnat Sverige för gott med en massa pengar.
– Redan på 70-talet hade jag köpt ett hus i Nerja i Spanien och jag var i den vevan på plats för att starta upp en rörelse där jag drev ett pensionat.

Några tankar på att hålla sig undan rättvisan fanns inte i hans huvud. Det slutade med åtta åtalspunkter för grova skattebrott.
– Jag friades helt och hållet med ett undantag. Jag fick böta 1 200 kronor för att jag betalat in skatten och momsen för sent, brott mot uppbördslagen tror jag det kallades.
Hasse Lundgren sköntaxerades också och hade en skuld som var på 2,9 miljoner kronor som mest, men stora delar avskrevs så småningom.
Trots av han misstänktes för mycket och fick "löpa gatlopp" är han inte bitter.
– Det är klart jag var kanske lite besviken i början, men absolut inte nu längre. Jag tycker faktisk jag hade en väldigt bra relation med personer inom de olika myndigheterna.

Men nu, då allt är preskriberat kan du väl säga sanningen, hur var det egentligen?
– Faktum är att jag aldrig betalat ut några svarta löner. Det är sanningen, svarar Hans.
Den 1 december 1984 flyttade sedan Hans Lundgren till Nerja och bor fortfarande kvar på den spanska solkusten.
– När jag kom dit hade jag inga pengar, jag började om från noll. Visst var det kämpigt men det gick eftersom det på den tiden gick att leva billigt i Spanien, säger han.

Hasse Lundgren är en entreprenör och det har genom åren funnits många projekt. Bland annat sålde han en gång i tiden 15 000 takfläktar i Spanien, där han nu äger två radhus, ett fristående hus och ett hotell. Dessutom ett hus i Thailand, där han tillbringar en hel del tid, och där han förstås också naturligtvis tjänat pengar – genom att hyra ut båtar.

Trots många företag genom åren vägrar han kalla sig direktör.
– Jag är en arbetare, säger han.
Han är nöjd med livet som pensionär, där det blir lite golf - men då frågan om handikapp kommer upp blir svaret: "Kan vi inte prata om något annat...?"

Sedan 1997 är han gift med Maria och de har tillsammans med två andra familjer en egen kolonilott på beachen i Nerja. Dessutom trivs han förstås på Alnö där han umgås med barn och familj.
Kan det bli så att du flyttar hem någon gång?
– Man ska aldrig säga aldrig, men det tror jag inte.

Dessutom lovar han alla Sundsvallsbor att aldrig starta en restaurang i staden mer.
– Det blir nog lugnast så.
Han ångrar ingenting av det han gjort, inte ens under det stormiga 80-talet.
Men upptäcker snart att han sagt lite för mycket, gett ett löfte han inte kan hålla:
– Kanske man någon drar igång en restaurangrörelse inom äldreomsorgen i Sundsvall, jag är ju snart ändå där själv.
Peter Arnström
Fotnot: Vad gäller golfandet uppger han till slut att han för dagen har 23 i handikapp, som bäst var det 14.

Sundsvalls Tidning 

Hans Lundgren har avlidit

Hans Lundgren, Nerja, har avlidit i en ålder av 73 år. Närmast anhöriga är hustrun Maria, barn, barnbarn med familjer.

Hans föddes den 30 december 1942 på Sundsvalls Lasarett. Sin uppväxt tillbringade han – till största delen - på Sidsjövägen 50 tillsammans med sina föräldrar, Eskil och Eva. Där kom han också senare själv att bo med familj.

I sann entreprenörsanda kunde Hans tillskriva sig många titlar genom åren. Krogkung, hotell- och restaurangägare och fastighetsägare för att nämna några. Under 70- och 80-talet var Hans en välkänd krögarprofil i Sundsvall. Han tog över Restaurang Esplanad efter sin far Eskil och hade som mest fyra restauranger i Sundsvall. Under samma tid började han också att etablera sig i Nerja, Spanien. Där drev han sedan inte bara hotell- och restaurangrörelser utan ägde också flera fastigheter.

När pensionsåldern började närma sig riktade Hans sin blick österut till Thailand. Där, i Hua Hin, köpte han ett hus och bedrev också båtuthyrning. Som pensionär fördelade sen Hans tiden, tillsammans med hustrun Maria, mellan huset och kolonilotten på stranden i Nerja, huset i Hua Hin och stugan på Vindhem, Alnö. Var Hans än var i världen så stod dörren alltid öppen för vänner – filosofin var Mi casa es su casa.

Hans avled i sömnen den 3 februari 2016 i Hua Hin, Thailand. Han är saknad, inte bara av de anhöriga utan också av den otaliga skara vänner som han fått genom åren. Alla deras glada och positiva minnen av Hans, som den livsnjutare han var, kommer att delas i lång tid framöver, för här vilar inga ledsamheter.

Enligt Hans egen önskan har han kremerats, och askan kommer under en buddistisk ceremoni att spridas i havet i Thailand.

Familjen genom Tobias Larsson