Hemmets Journal
Nr 34, 1989
Nu kan Einar von Bredow avslöja sin hemlighet...
Jag svettades av skräck inför varje TV-sändning
Saklig, lugn och förtroendeingivande har vi sett honom sitta i TV-rutan. Ingen kunde väl ana att han svettades av vånda och att hjärtat bankade av skräck.
Einar von Bredow fattar idag inte varför han stannade 20 år på TV.
Nu är han sin egen och i Spaniens sol har han hittat sitt paradis tillsammans med unga hustrun Katarina.
Utsikten över Medelhavet är närmast vidunderlig. I trädgården blommar den klättrande bougainvillean och citronträdet dignar under solmogna frukter.
Den magnifika dadelpalmen som skuggar solterrassen har Einar döpt till Olof efter en kär och saknad vän – Olof Palme. Under den tar grannens hund Chicko då och då en tupplur.
Just den här eftermiddagen syns en och annan molntuss på himlen och åskan mullrar dovt över de andalusiska bergen. Men det hör undantagen till. Vanligen stålar här solen i ett generöst överflöd.
- Jag tänkte att det skulle komma lite välbehövligt regn så att jag slipper vattna, säger Einar och tittar upp mot bergen.
Här i det sydliga Spanien har alltså Einar och hans Katarina slagit ner sina bopålar. Kanske har de gjort det för gott, kanske ger de sig av inåt landet så småningom om turismen och den snabba exploateringen kryper för nära. Bara några mil härifrån är byarna ännu genuina. Men kommunikationerna dit för dåliga för en frilansjournalist som Einar. Elektricitet och telefon är ju närmast okänt, menar han. Och än ligger Maro långt från turiststråken och de höga hotellskraporna i Torremolinos och Marbella omkring femton mil västerut. Och i huset intill bor Katarinas mamma Dolly med sin man journalisten Hans Granqvist.
- Jag tänkte att det skulle komma lite välbehövligt regn så att jag slipper vattna, säger Einar och tittar upp mot bergen.
Här i det sydliga Spanien har alltså Einar och hans Katarina slagit ner sina bopålar. Kanske har de gjort det för gott, kanske ger de sig av inåt landet så småningom om turismen och den snabba exploateringen kryper för nära. Bara några mil härifrån är byarna ännu genuina. Men kommunikationerna dit för dåliga för en frilansjournalist som Einar. Elektricitet och telefon är ju närmast okänt, menar han. Och än ligger Maro långt från turiststråken och de höga hotellskraporna i Torremolinos och Marbella omkring femton mil västerut. Och i huset intill bor Katarinas mamma Dolly med sin man journalisten Hans Granqvist.
- Det var Dolly och Hans som inspirerade oss att välja just Spanien. Vi kom hit på kvällen den 17 februari och fann mirakulöst att det här underbara huset ledigt att hyra.
Lämnade jobbet och Sverige.- Vi har lämnat Sverige bakom oss. Det enda vi egentligen har kvar är Katarinas pappa Birger Lindén i Jönköping och mina båda vuxna döttrar Charlotte och Pia med familjer, säger Einar som morfar tre gånger om.
- Jag saknar min pappa mycket, säger Katarina. Han är pensionär och ensam kvar hemma i Sverige nu. Det känns lite oroligt då han har haft tre infarkter.
Einar tror och hoppas att han ska komma efter redan till hösten. Han bearbetas åtminstone frenetiskt för en återförening på sydligare breddgrader.
Att flytta var förstås ett stort steg, inte minst för Einar som bakom sig lämnade ett fast jobb som utrikeskorrespondent vid Sveriges Television. Han hade hela Fjärran östern och Indokina som sitt arbetsfält. En tid var han stationerad i Hongkong och tillhör veteranerna. Han är tveklöst en journalist som orädd och respektlöst har kritiserat missförhållanden runt om i världen när han tyckt att det varit befogat. En tid var han till och med portförbjuden i Iran.
- Det var tråkigt att inte vara välkommen. Jag hade ju följt den islamska revolutionen sedan den bröt ut sommaren 1978 och gjort åtta resor till Iran för Aktuellt. Det var ett spännande händelseförlopp. Den islamska iranska regimens förhållande till mig slutade dock i vänskapens tecken. Idag lyser nådens sol över mig igen.
Led av att sitta i rutan
Det var dock utan saknad som Einar lämnade Aktuellt efter 20 års ”rutinmässigt arbete”. Dessutom avslöjar han nu sin syn på TV som ett ”dåligt medium” som han egentligen aldrig lärt sig hantera. I alla år har han lidit sig igenom sändningarna.
- Jag vet att jag satt där i rutan och såg förtroendeingivande ut. Ändå var jag svettig och dödsskraj varje gång! Jag fick aldrig hjärtklappningarna under kontroll de 20 åren! Magen vände sig ut och in både före och efter sändning och jag våndades ända in i det sista. Svenska folket har inte haft en aning om hur jag har lidit av min TV-skräck i denna förbannade studio, säger Einar med eftertryck.
Det var dock utan saknad som Einar lämnade Aktuellt efter 20 års ”rutinmässigt arbete”. Dessutom avslöjar han nu sin syn på TV som ett ”dåligt medium” som han egentligen aldrig lärt sig hantera. I alla år har han lidit sig igenom sändningarna.
- Jag vet att jag satt där i rutan och såg förtroendeingivande ut. Ändå var jag svettig och dödsskraj varje gång! Jag fick aldrig hjärtklappningarna under kontroll de 20 åren! Magen vände sig ut och in både före och efter sändning och jag våndades ända in i det sista. Svenska folket har inte haft en aning om hur jag har lidit av min TV-skräck i denna förbannade studio, säger Einar med eftertryck.
- Det är en horribel och onaturlig situation att sitta där och tala till en död kamera som varken håller med eller säger emot. Den står ju bara där och stirrar!- En tid hade ledningen dessutom fått för sig att rationalisera bort studiopersonalen. Då satt man där ensam med kameran och fick en tutsignal när det var dags att tala. Som tur var ändrade ledningen beslutet och studiopersonalen kom tillbaka.
- Hela arbetssituationen är ohållbar. Redan vid sammanträdet på förmiddagen fördelas Aktuellts ynka halvtimme upp på in- och utrikesnyheter. ”Ta Libanon på en och en halv minut”, kunde de säga. Och så blev det min uppgift att redogöra för ett politiskt ohyggligt komplicerat förhållande på några få sekunder! Egentligen borde man sagt: ”Kära tittare, detta är intressant. Läs mer om det i tidningen!” Einar kan inte förklara varför han utsatte sig för denna plåga.
- Det var i alla fall inte för att bli kändis. Kändis var jag redan innan jag kom till TV tack vare min första bok ”Sydostasien – sken och verklighet”. Det är en tråkig bok egentligen, erkänner Einar, men kunnig och vetenskaplig. Jag vet inte riktigt varför jag stannade på TV men jag antar att ”the show must go on”…
Mötte Katarina – då 14 år
- När vi flyttade var jag lite rädd för att jag skulle komma att sakna den trygghet det ändå innebär att ha fasta arbetstider. Men det har fungerat utmärkt, säger Einar som mellan uppdragen skriver sina journalistiska memoarer.
- Jag har dessutom ett mycket givande frilansavtal med Sveriges Television samt med ett antal svenska tidningar. När TV behöver mina tjänster har jag tillgång till ett filmteam i Madrid, säger Einar och påpekar att numera är hans Katarina också hans personliga fotograf. Det är hon som illustrerar hans skrivna texter med bilder.
Einar som idag fyllt 57 år träffade den då 14-åriga Katarina redan för åtta år sedan. Då var hon lite för ung för en romans men ett par år senare tog det fyr. När hon fyllt 16 förlovade de sig i Amsterdam 1983.
- Vi hade åkt ner för att hälsa på goda vänner och kom av en händelse förbi en juvelerarbutik en dag. Vi bestämde oss direkt och juveleraren graverade ringarna medan vi väntade, säger Katarina och ser mycket förälskad ut.
- Dolly försökte stoppa oss i det längsta. Men när hon upptäckte att det inte gick gav hon oss sitt hundraprocentiga stöd. Hon är en mycket klok kvinna, säger Einar.
Bröllop i Paris
Två år senare, i april 1985, stod bröllopet på svenska ambassaden i Paris.
- Våren kom till Paris när vi gifte oss. När vi stod där utanför ambassaden kom en jättestor humla och försvann rakt ner i brudbuketten. Vi tror att den förde lycka och välgång med sig.
Fortfarande visste den stora allmänheten ingenting om förhållandet. Men i samband med invigningen av en nattklubb i Stockholm hamnade bilder på de nygifta i spalterna och åldersskillnaden väckte en viss uppmärksamhet.
- Hela arbetssituationen är ohållbar. Redan vid sammanträdet på förmiddagen fördelas Aktuellts ynka halvtimme upp på in- och utrikesnyheter. ”Ta Libanon på en och en halv minut”, kunde de säga. Och så blev det min uppgift att redogöra för ett politiskt ohyggligt komplicerat förhållande på några få sekunder! Egentligen borde man sagt: ”Kära tittare, detta är intressant. Läs mer om det i tidningen!” Einar kan inte förklara varför han utsatte sig för denna plåga.
- Det var i alla fall inte för att bli kändis. Kändis var jag redan innan jag kom till TV tack vare min första bok ”Sydostasien – sken och verklighet”. Det är en tråkig bok egentligen, erkänner Einar, men kunnig och vetenskaplig. Jag vet inte riktigt varför jag stannade på TV men jag antar att ”the show must go on”…
Mötte Katarina – då 14 år
- När vi flyttade var jag lite rädd för att jag skulle komma att sakna den trygghet det ändå innebär att ha fasta arbetstider. Men det har fungerat utmärkt, säger Einar som mellan uppdragen skriver sina journalistiska memoarer.
- Jag har dessutom ett mycket givande frilansavtal med Sveriges Television samt med ett antal svenska tidningar. När TV behöver mina tjänster har jag tillgång till ett filmteam i Madrid, säger Einar och påpekar att numera är hans Katarina också hans personliga fotograf. Det är hon som illustrerar hans skrivna texter med bilder.
Einar som idag fyllt 57 år träffade den då 14-åriga Katarina redan för åtta år sedan. Då var hon lite för ung för en romans men ett par år senare tog det fyr. När hon fyllt 16 förlovade de sig i Amsterdam 1983.
- Vi hade åkt ner för att hälsa på goda vänner och kom av en händelse förbi en juvelerarbutik en dag. Vi bestämde oss direkt och juveleraren graverade ringarna medan vi väntade, säger Katarina och ser mycket förälskad ut.
- Dolly försökte stoppa oss i det längsta. Men när hon upptäckte att det inte gick gav hon oss sitt hundraprocentiga stöd. Hon är en mycket klok kvinna, säger Einar.
Bröllop i Paris
Två år senare, i april 1985, stod bröllopet på svenska ambassaden i Paris.
- Våren kom till Paris när vi gifte oss. När vi stod där utanför ambassaden kom en jättestor humla och försvann rakt ner i brudbuketten. Vi tror att den förde lycka och välgång med sig.
Einars ålder är också ett av skälen till att paret nu valt att bosätta sig just i Spanien.
- I det här landet respekteras ålderdomen på ett helt annat sätt än hemma i Sverige, säger Katarina. När folk samlas på gatorna om kvällarna är de äldre herrarna gatans härskare. De är stolta och pratar högt och brett.
- I det här landet respekteras ålderdomen på ett helt annat sätt än hemma i Sverige, säger Katarina. När folk samlas på gatorna om kvällarna är de äldre herrarna gatans härskare. De är stolta och pratar högt och brett.
Hon är väl medveten om att det bara gäller männen. Kvinnorna får inte vara med.
- Om de gamla över huvud taget vågar gå ut hemma i Sverige så springer de som små grå råttor mellan husen, vettskrämda för att bli nerslagna.
- Om tio år är jag en farbror, en distingerad herre, inflikar Einar.
Vill glömma krigshelvetet
Sin barndom i dåvarande nederländska Indien, nuvarande Indonesien, vill Einar inte gärna berätta om. Hans svåra krigsupplevelser som barn har ventilerats till leda, tycker han. Det helvetet han då upplevde vill han helst glömma.
Einar som talar holländska, indonesiska, svenska, engelska, tyska, danska och norska kan endast med möda göra sig förstådd på spanska. Katarina däremot, klarar sig galant i byns butiker där hon köper nyvärpta ägg och färska grönsaker. Hon har lät sig språket genom en ljudbandskurs lånad på biblioteket hemma i Sverige.
Katarina är synbarligen mycket förälskad i sin man och Einar är stolt över allt hans hustru företar sig. Hon skriver sagor, fotograferar och målar tavlor. De hjälps åt i hemmet och kompletterar varandra, tycker de.
- Det är jag som är diskmaskin och det är jag som bäddar. Men ingen av oss gillar att stryka så högen växer, säger Einar.
Planerar inte att skaffa barn
- Vi planerar inte att skaffa oss barn. Men i det ögonblick det blir lämpligt så ska vi göra det, säger han och dementerar tidningsuppgifter som sagt annorlunda.
- Just nu är vi helt beroende av att kunna flacka omkring och resa mycket, säger Katarina. Under sådana förhållanden skaffar man inte barn. När den dagen kommer tänker jag vara hemma i mesta möjliga mån. Jag har själv gått på dagis och tycker att det var utmärkt. Men jag vill vara tillsammans med mitt barn och inte plötsligt stå där med en tonåring som jag inte känner. Ska man ha barn så ska man ha tid. Det är ingen docka att leka med när det passar, säger hon bestämt.
- Om de gamla över huvud taget vågar gå ut hemma i Sverige så springer de som små grå råttor mellan husen, vettskrämda för att bli nerslagna.
- Om tio år är jag en farbror, en distingerad herre, inflikar Einar.
Vill glömma krigshelvetet
Sin barndom i dåvarande nederländska Indien, nuvarande Indonesien, vill Einar inte gärna berätta om. Hans svåra krigsupplevelser som barn har ventilerats till leda, tycker han. Det helvetet han då upplevde vill han helst glömma.
- Jag är ju född på den lilla ön Sumatra och var son till en officer i den koloniala armén. Vi hade tjänstefolk, ett hus med massor av möbler och leksaker och en viss status. Sedan kom kriget och japanerna som tog alltihop ifrån oss. Pappa togs som krigsfånge, min mor internerades och själv sattes jag i fångläger för pojkar. Man får tacka vår herre att mor och jag klarade oss md livet i behåll.
- Det var en chock att upptäcka att mina föräldrar inte var i stånd att försvara mig. Men jag vill inte prata mer om det, säger Einar.Einar som talar holländska, indonesiska, svenska, engelska, tyska, danska och norska kan endast med möda göra sig förstådd på spanska. Katarina däremot, klarar sig galant i byns butiker där hon köper nyvärpta ägg och färska grönsaker. Hon har lät sig språket genom en ljudbandskurs lånad på biblioteket hemma i Sverige.
Katarina är synbarligen mycket förälskad i sin man och Einar är stolt över allt hans hustru företar sig. Hon skriver sagor, fotograferar och målar tavlor. De hjälps åt i hemmet och kompletterar varandra, tycker de.
- Det är jag som är diskmaskin och det är jag som bäddar. Men ingen av oss gillar att stryka så högen växer, säger Einar.
Planerar inte att skaffa barn
- Vi planerar inte att skaffa oss barn. Men i det ögonblick det blir lämpligt så ska vi göra det, säger han och dementerar tidningsuppgifter som sagt annorlunda.
- Just nu är vi helt beroende av att kunna flacka omkring och resa mycket, säger Katarina. Under sådana förhållanden skaffar man inte barn. När den dagen kommer tänker jag vara hemma i mesta möjliga mån. Jag har själv gått på dagis och tycker att det var utmärkt. Men jag vill vara tillsammans med mitt barn och inte plötsligt stå där med en tonåring som jag inte känner. Ska man ha barn så ska man ha tid. Det är ingen docka att leka med när det passar, säger hon bestämt.
Här i Spanien är föräldrarna så oerhört stolta över sina barn. Tonåringarna hämtar småbarnen på dagis och ungarna är med sina föräldrar på restaurangerna. Spanska familjer har ett helt annat förhållningssätt till barnen och jag tror att det är lättare att vara förälder här än hemma i Sverige.
- Det märks att kontakten mellan generationerna är bättre här i Spanien. Här finns till exempel inget klotter på väggarna och ungdomsligister finns bara i storstäderna.
- Det märks att kontakten mellan generationerna är bättre här i Spanien. Här finns till exempel inget klotter på väggarna och ungdomsligister finns bara i storstäderna.
- Självklart är många saker sämre också. Om det regnar så uteblir brevbäraren och regnar det länge så stängs strömmen av. Avtalar man ett möte vet man aldrig om vederbörande kommer. Allt går liksom på en höft och byråkratin känns oerhört krånglig.
- Vi kommer att stanna här även om det naturligtvis finns omständigheter som kan tvinga oss att återvända till Sverige. Det är lite lättare och mänskligare att leva här. Spanien är ett paradis även om också här finns en och annan orm.
- Vi kommer att stanna här även om det naturligtvis finns omständigheter som kan tvinga oss att återvända till Sverige. Det är lite lättare och mänskligare att leva här. Spanien är ett paradis även om också här finns en och annan orm.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
_______________________________________________________________
Svensk Damtidning
Nr 19, 1990
TV-Aktuellts inar von Bredow, 58, och hans 23-åriga hustru Katarina firade femårig bröllopsdag:
Är de nästföljande åren bara hälften så ljuvliga finns inget mer att önska
Alla olyckskorpar som kraxade då den drygt femtioårig TV-mannen äktade den 18-åriga "värnlösa" flickan har tystnat. Paret är ett föredöme vad gäller äktenskaplig lycka.
Femårsdagen av det uppmärksammade bröllopet i paris ska nämligen firas. Bordet på kvarterskrogen är beställt sedan länge. På menyn står spädgris anrättad på spanskt vis och ett extra gott rödvin från Riojadistriktet.
”Svärfar” Hans Grankvist får följa med på en smakbit eftersom grisen är stor och han så ensam. Hustrun Dolly, som är Katarinas mamma, är nämligen på besök i Sverige.
Leende skålar han md Katarina och Einar som med förälskade blickar konstaterar att de fem åren flugit sin kos md en virvelvinds hastighet. Får de kommande fem vara bara hälften så ljuva så finns inget mer att önska.
- Våren kom till Paris den dagen vi gift oss, minns Einar och berättar om en stor humla som kröp rakt in i brudbuketten när de nygifta steg ut på ambassadens trappa efter vigseln.
- Humlan försvann ner bland blommorna och kom aldrig ut igen. Ingen vet vart den tog vägen men vi är övertygade om att det var en riktig lyckohumla. Olyckskorparna kraxade riktigt illa den gången. Åldersskillnaden mellan brud och brudgum blev det stora samtalsämnet sedan nyheten väl läckt ut. Idag är Katarina nyss fyllda 23 och fortfarande lika förälskad i sin Einar som bär de 58 åren md värdighet.
När de träffades var Katarina bara 14 år gammal och alldeles för ung för en romans. Einar var 49 och hade ett brustet äktenskap samt tre vuxna barn bakom sig. Katarina fick stå på ”tillväxt” tills hon fyllt 16. Längre än så varken ville eller kunde de vänta. Katarinas mamma försökte till en början stoppa förhållandet, men hon gav sig när hon insåg att deras känslor för varandra var både djupa och allvarliga. Sedan den dagen har hon givit dem sitt fulla stöd.
Inga barn
För snart två år sedan emigrerade Katarina och Einar till Spanien där de alltså slog sig ner i byn Maro och blev grannar md Katarinas mamma Dolly och hennes man, journalisten och radiomannen Hans Granqvist som numra gått i pension.
- Humlan försvann ner bland blommorna och kom aldrig ut igen. Ingen vet vart den tog vägen men vi är övertygade om att det var en riktig lyckohumla. Olyckskorparna kraxade riktigt illa den gången. Åldersskillnaden mellan brud och brudgum blev det stora samtalsämnet sedan nyheten väl läckt ut. Idag är Katarina nyss fyllda 23 och fortfarande lika förälskad i sin Einar som bär de 58 åren md värdighet.
När de träffades var Katarina bara 14 år gammal och alldeles för ung för en romans. Einar var 49 och hade ett brustet äktenskap samt tre vuxna barn bakom sig. Katarina fick stå på ”tillväxt” tills hon fyllt 16. Längre än så varken ville eller kunde de vänta. Katarinas mamma försökte till en början stoppa förhållandet, men hon gav sig när hon insåg att deras känslor för varandra var både djupa och allvarliga. Sedan den dagen har hon givit dem sitt fulla stöd.
Inga barn
I början hyrde de ett hus vid uppfarten till de världsberömda droppstensgrottorna som är livligt besökta av turister från hela världen. På sin terrass njöt de oliver och vin inför n svindlande vy av Medelhav och vita spanska hus.
Den församlade svenska pressen i sin tur väntade otåligt på ljudet av småbarnsjoller från det Bredowska huset. Någon baby är ännu inte i sikte men familjen har ändå fått tillökning. För en tid sedan flyttade nämligen hunden Carnello, Nisse kallad, in.
- Vi arbetar mycket tillsammans och gör långa reportageresor. Då kan man inte skaffa sig barn. När det blir så dags att vi får barn är det troligen slutrest, konstaterar Katarina. För hennes del brådskar det sannerligen inte att bli mor.
- Vi har ju så roligt tillsammans som det är, säger Einar md en lycklig gest. Visst har vi bundit oss en del sedan vi skaffade Nisse men han går att hysa in hos Granqvists eller på hundpensionat. Så kan man inte göra md ett litet barn.
Nisse är en gul ”gatukorsning” dvs en jycke av blandad och obestämd ras varför Katarina kallar honom Iberisk lejonhund.
- Jag ville ha en jättestor hund. Men Nisse valde oss. Det var bara att tacka och ta emot, säger Katarina och berättar att hunden om nätterna får sova i hennes ateljé.
Einar instämmer bestämt Men det finns som bekant inga regler utan undantag.
- Just nu sover han hos oss i sovrummet eftersom han trampat på n glasbit och fått ett sår i tassen…
Katarinas mamma och Hans Granqvist har två svarta hittehundar, en stor vid namn Dingo och en liten kallad Hubbe. N annan gul hund, Albin, är också på god väg att flytta in hos Katarina och Einar. Möjligen fördubblas alltså inom kort antalet tassa4r i den Bredowska familjen.
- Det springer många herrelösa hundar omkring här. Kommer en löpande tik förbi så rusar alla traktens hundar efter. Dt kan hända att de springer flera mil hemifrån och blir borta för alltid. Därför lät vi kastrera Nisse, säger Katarina. Även den gången fick han sova hos husse och matte i sovrummet…
Katarina, Einar och Nisse har på sistone flyttat till ett större hus. Medelhavsutsikten är inte lika påtaglig här och trädgården är mer privat. Så här på våren har vinrankorna just börjat skjuta sina skott och till hösten kommer vindruvsklasarna att digna ner över uteplatsen. Citronerna är redan mogna, päronträdet står i blom och hibiskusbuskarna blommar ikapp md den så typiskt spanska bougainvillean. Innan sommaren är till ända ska Katarina och Einar skörda både mango, avokado, fikon och apelsiner likaväl som apelsiner och mandariner i sin trädgård. Så nog är detta en inspärrande tillvaro för två konstnärssjälar.
- Vi arbetar mycket tillsammans och gör långa reportageresor. Då kan man inte skaffa sig barn. När det blir så dags att vi får barn är det troligen slutrest, konstaterar Katarina. För hennes del brådskar det sannerligen inte att bli mor.
- Vi har ju så roligt tillsammans som det är, säger Einar md en lycklig gest. Visst har vi bundit oss en del sedan vi skaffade Nisse men han går att hysa in hos Granqvists eller på hundpensionat. Så kan man inte göra md ett litet barn.
Nisse är en gul ”gatukorsning” dvs en jycke av blandad och obestämd ras varför Katarina kallar honom Iberisk lejonhund.
- Jag ville ha en jättestor hund. Men Nisse valde oss. Det var bara att tacka och ta emot, säger Katarina och berättar att hunden om nätterna får sova i hennes ateljé.
Einar instämmer bestämt Men det finns som bekant inga regler utan undantag.
- Just nu sover han hos oss i sovrummet eftersom han trampat på n glasbit och fått ett sår i tassen…
Katarinas mamma och Hans Granqvist har två svarta hittehundar, en stor vid namn Dingo och en liten kallad Hubbe. N annan gul hund, Albin, är också på god väg att flytta in hos Katarina och Einar. Möjligen fördubblas alltså inom kort antalet tassa4r i den Bredowska familjen.
- Det springer många herrelösa hundar omkring här. Kommer en löpande tik förbi så rusar alla traktens hundar efter. Dt kan hända att de springer flera mil hemifrån och blir borta för alltid. Därför lät vi kastrera Nisse, säger Katarina. Även den gången fick han sova hos husse och matte i sovrummet…
Katarina, Einar och Nisse har på sistone flyttat till ett större hus. Medelhavsutsikten är inte lika påtaglig här och trädgården är mer privat. Så här på våren har vinrankorna just börjat skjuta sina skott och till hösten kommer vindruvsklasarna att digna ner över uteplatsen. Citronerna är redan mogna, päronträdet står i blom och hibiskusbuskarna blommar ikapp md den så typiskt spanska bougainvillean. Innan sommaren är till ända ska Katarina och Einar skörda både mango, avokado, fikon och apelsiner likaväl som apelsiner och mandariner i sin trädgård. Så nog är detta en inspärrande tillvaro för två konstnärssjälar.
Skriver memoarer
I det nya huset har Katarina sin målarateljé och Einar en skrivarlya. Medan hon målar sina tavlor i starka, nästan överdådiga färger skriver han sina memoarer. I dagarna ska han leverera de 80 tätskrivna ark som utgör första halvan av boken till ett hemligt förlag i Stockholm. Någon gång framåt jul hoppas han att boken ska finnas tillgänglig för intresserade läsare.
- Memoarerna omfattar min tid som journalistvolontär på Kristianstadsbladet i början av femtiotalet och fram tills jag slutade på Aktuellt för två år sedan. Det blir nog en diger läsning md en och annan släng åt somliga håll.
- Några kommer nog att känna sig träffade för att de inte ens nämns i boken. Att bli ”glömd” är ju egentligen ett j-a straff! Somliga vill hellre få en spark i baken än att bli förbisedda, säger Einar och avslöjar att Journalisthögskolan kommer att kritiseras skapt i boken.
I det nya huset har Katarina sin målarateljé och Einar en skrivarlya. Medan hon målar sina tavlor i starka, nästan överdådiga färger skriver han sina memoarer. I dagarna ska han leverera de 80 tätskrivna ark som utgör första halvan av boken till ett hemligt förlag i Stockholm. Någon gång framåt jul hoppas han att boken ska finnas tillgänglig för intresserade läsare.
- Memoarerna omfattar min tid som journalistvolontär på Kristianstadsbladet i början av femtiotalet och fram tills jag slutade på Aktuellt för två år sedan. Det blir nog en diger läsning md en och annan släng åt somliga håll.
- Några kommer nog att känna sig träffade för att de inte ens nämns i boken. Att bli ”glömd” är ju egentligen ett j-a straff! Somliga vill hellre få en spark i baken än att bli förbisedda, säger Einar och avslöjar att Journalisthögskolan kommer att kritiseras skapt i boken.
- Det är överlägset bäst att utbilda journalister gnom att låta dem göra sin volontärtjänst på n mindre tidning. De som lärt sig en massa teori kan egentligen ingenting. Under min tid som volontär fick jag skriva om allt från eldsvådor och begravningar till begravningar, biorecensioner och folknykterhetens dag. Det var en verkligt nyttig skola! På senare år har jag kommit i kontakt med en del fd elever på JH. De vet tyvärr alltid bäst i alla lägen, säger Einar och konstaterar md ett befriande skratt hur reaktionär och sur han låter när ämnet kommer på tal.
- Men jag är egentligen en väldigt snäll människa, säger han.
Katarina skriver också på lediga stunder. Hon har sedan många år hand om barnsidan i den kristna familjetidningen Svenska Posten hemma i Sverige. Skriva sagor och kåserier kan hon lika gärna göra från Spanien som från Sigtuna där de bodde före flytten.
Hon har dessutom skrivit 190 sidor av en ungdomsroman.
- Den blir mycket bra, säger Einar och beskriver hur de båda arbetar sida vid sida.
- Vi läser varandras manus och klottrar marginalerna fulla med synpunkter och frågor. Vi kritiserar och rosar varandra.
Flyttar igen
Katarina och Einar kommer så småningom att lämna huset i Maro för något annat längre in i landet. Bara någon mil från den så hårt turistexploaterade Solkusten är byarna och städerna ännu spanskt genuina. Här kan de tänka sig att bo om det inte rent av blir fråga om ännu en emigration – till Indonesien.
- Vi planerar att resa dit nu i sommar. Jag ska visa Katarina alla de platser vi tidigare bara talat om, säger Einar som helst inte vill berätta om sina svåra krigsupplevelser som barn i det dåvarande nederländska Indonesien.
- Jag föddes på ön Sumatra och min far var officer i den koloniala armén, säger han och berättar om barndomshuset som var fullt av möbler och leksaker och som sköttes av tjänstefolk. Familjen hade en viss status innan kriget kom och japanerna lade beslag på allt.
- Jag föddes på ön Sumatra och min far var officer i den koloniala armén, säger han och berättar om barndomshuset som var fullt av möbler och leksaker och som sköttes av tjänstefolk. Familjen hade en viss status innan kriget kom och japanerna lade beslag på allt.
- Flera av de hus där jag en gång bott finns faktiskt kvar och det finns trots allt sådant som krig och regimer inte kan ändra på, säger Einar som tänker på bergen, risfälten, skogen och dofterna.
- Indonesien har en fantastisk djurvärld men de vilda aporna som förr fanns i mina hemtrakter är borta nu. Materiellt är det säkert fortfarande svårt för människorna som bor där. De är ju 180 miljoner till antalet varav över 100 miljoner barn på Java.
Katarina sr fram mot resan till Indonesien och det tycks som om Einars barndomsupplevelser många gånger stötts och blötts mellan de två.
- Om det känns rätt flyttar vi kanske dit när jag går i pension. I så fall sluts cirkeln för gott, säger Einar.
Det enda som binder Katarina i Europa är hennes pappa hemma i Jönköping och Einars barn. Dolly och Hans skulle omedelbart komma efter och hälsa på. Fram till pensionsåldern står Einar till Svensk TV:s förfogande men än har hans tjänster inte efter frågats. Vinterns stora regnkatastrof som gjorde 3000 människor hemlösa bara i Malaga, drygt fem mil från Maro, och som orsakade både död och elände rapporterades knappt alls av svensk TV trots att Einar alltså fanns på plats. Nio veckors ihållande regn då stora delar av trakten kring just Malaga låg under vatten orsakade omfattande skador i de flesta hus som ju inte är byggda md tanke på vare sig regn eller kyla.
- När vi var ute och åkte en dag kom en hel åker bokstavligen rinnande ut på vägen, säger Katarina och Einar som den gången valde att fly Spanien för ett frilansuppdrag i Nordafrika.
- Det var lite märkligt att svensk TV inte uppmärksammade katastrofläget här i Spanien. Men de ägnar väl allt sitt intresse åt Östeuropa för närvarande, säger Einar som inte på minsta vis är ledsen för uteblivet uppdrag. Tvärtom! Varför skulle han vara det? Han har Katarina och Nisse att pyssla om och memoarerna att skriva.
Vad mer finns att önska så här på femårsdagen av humlans försvinnande i brudbuketten och bröllopet i Paris? Just ingenting som det ser ut när den rykande heta gödkalven bärs in och Riojavinet flödar på kvarterskrogen i Maro.
Av: Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
____________________________________________________
Svensk Damtidning
Nr 2, 2000
Efter 18 år är kärleken slut:
Einar och Katarina von Bredow skiljer sig
Katarina var bara 14 år gammal när hon mötte den kände TV-korrespondenten Einar von Bredow, då 50 år.
Olyckskorparna kraxade - men förhållandet höll i 18 lyckliga år.
Nu är det dock slut...
- Vi är väldigt goda vänner, försäkrar Einar. Kvar av vårt äktenskap finns en djup vänskap. Vi skiljer oss för att inte förstöra den. Huset är sålt och i morgon åker jag till Jönköping för att titta på en lägenhet.
Kärlekssagan mellan Katarina, 33, och Einar, 69, är en av de mest omskrivna. Den har närmast blivit en symbol för att stor åldersskillnad inte har någon betydelse. Katarina var bara 14, när de möttes. Han hade fyllt 50.
Olyckskorparna kraxade men fick småningom ge med sig. De förlovade sig när hon var 16 och gifte sig på svenska ambassaden i Paris när hon var 18 år. Katarina har många gånger berättat om humlan som kröp in i brudbuketten och som hon trodde förde tur med sig.
Katarina gick ut gymnasiet och Einar pensionerade sig från jobbet som TV:s korrespondent i Asien. De flyttade till spanska Solkusten och hon började skriva ungdomsromaner. Fyra böcker har hon givit ut med stor framgång. Särskilt i Tyskland skördar hon framgångar just nu. En femte är fördröjd på grund av skilsmässan.
- Det har varit en jobbig tid med mycket trassel fram och tillbaka. Man kör fast i livet ibland. Jag har levt hela min tonårstid och hela mitt vuxna liv i äktenskapet med Einar, så det är ett stort beslut. Vi har pratat och pratat och kom till sist överens om att gå skilda vägar.
De valde att bosätta sig i Småland, där Katarina har sin familj, och köpte ett rött, tvåvåningshus från 1800-talet i byn Väset några mil utanför Jönköping. För några år sedan köpte Einar dessutom en skrivarstuga sju mil bort på tre rum och kök till Katarina. Där har hon kunnat arbeta ostörd i veckorna.
- Katarina flyttar dit nu, säger Einar. Villan är såld och jag letar efter en lägenhet. Katarina hjälper mig att välja.
Einar erkänner att det blev ensamt i det stora huset, när Katarina tog skrivarstugan i besittning. Speciellt som han saknar både bil och körkort.
- Jag längtar verkligen efter att få komma till en stad, där man kan strosa omkring, gå på bio eller sätta sig på ett kafé och vara ett med folkvimlet.
Einar och hans barnbarn Anna von Bredow, 20, har på senare år börjat uppträda tillsammans. Han läser sina dikter och hon sjunger sånger dessemellan. Nu pluggar hon på Skara Skolscen och satsar på en framtida skådespelarkarriär.
- Jag ska hjälpa henne, säger han. Hon är så duktig och jag har trots allt en del kontakter kvar.
- Katarina flyttar dit nu, säger Einar. Villan är såld och jag letar efter en lägenhet. Katarina hjälper mig att välja.
Einar erkänner att det blev ensamt i det stora huset, när Katarina tog skrivarstugan i besittning. Speciellt som han saknar både bil och körkort.
- Jag längtar verkligen efter att få komma till en stad, där man kan strosa omkring, gå på bio eller sätta sig på ett kafé och vara ett med folkvimlet.
Einar och hans barnbarn Anna von Bredow, 20, har på senare år börjat uppträda tillsammans. Han läser sina dikter och hon sjunger sånger dessemellan. Nu pluggar hon på Skara Skolscen och satsar på en framtida skådespelarkarriär.
- Jag ska hjälpa henne, säger han. Hon är så duktig och jag har trots allt en del kontakter kvar.
Men det är fortfarande Katarina som är kvinnan i hans liv. De ska träffas ofta framöver, gå på bio och restaurang.
- Hon har en dryg timmas bilresa till Jönköping och jag kan ta mig till hennes skrivarstuga med allmänna färdmedel. Det är bara det vardagliga samboendet vi avstår ifrån. Jag brukar säga, att hon får alla sina gamla – mamma, pappa, styvfar och jag - samlade i Jönköping. Hon behöver bara göra en resa för att hälsa på allihop.
Einar berättar att skilsmässan legat i luften det senaste halvåret. De har växt ifrån varandra. Kärleken är slut. Det enda som saknades var att någon skulle säga de svåra orden. Det blev han. För vänskapens skull. Den betyder allt nu.
- Hon har en dryg timmas bilresa till Jönköping och jag kan ta mig till hennes skrivarstuga med allmänna färdmedel. Det är bara det vardagliga samboendet vi avstår ifrån. Jag brukar säga, att hon får alla sina gamla – mamma, pappa, styvfar och jag - samlade i Jönköping. Hon behöver bara göra en resa för att hälsa på allihop.
Einar berättar att skilsmässan legat i luften det senaste halvåret. De har växt ifrån varandra. Kärleken är slut. Det enda som saknades var att någon skulle säga de svåra orden. Det blev han. För vänskapens skull. Den betyder allt nu.
- Ska man vara ärlig så gick Katarina direkt ur sin mors famn och in i min – från en förälder till nästa. Hon fick egentligen ingen ungdom och har aldrig fått stå på egna ben. Det är dags nu. Och jag vet att hon kommer att klara det.
Katarina är spänd på att få ta hand om sig själv. Hon kan knappast leva på sitt författarskap men med lite extraknäck ska det nog gå.
- Det betyder rätt mycket för självkänslan att jag lyckas.
Om Einar längtar efter liv och rörelse, så längtar Katarina efter lugn och ro. Den femte romanen pockar på och hon har skrivklåda.
- Vi ska snart åka till Amsterdam tillsammans, säger hon. Resan är planerad sedan länge. Det kan hända att vi far till Jämtland i sommar och till Indonesien i höst. Men vi kommer att resa som vänner och inte som gifta, det är en viss skillnad.
Katarina och Einar har lovat varandra att förbli vänner livet ut. Vad som än händer. Det får en eventuellt ny partner helt enkelt finna sig i.
- Skulle Katarina få barn så hoppas jag verkligen, att jag får bli gudfar, säger Einar.
Av: Monica Antonsson
Katarina är spänd på att få ta hand om sig själv. Hon kan knappast leva på sitt författarskap men med lite extraknäck ska det nog gå.
- Det betyder rätt mycket för självkänslan att jag lyckas.
Om Einar längtar efter liv och rörelse, så längtar Katarina efter lugn och ro. Den femte romanen pockar på och hon har skrivklåda.
- Vi ska snart åka till Amsterdam tillsammans, säger hon. Resan är planerad sedan länge. Det kan hända att vi far till Jämtland i sommar och till Indonesien i höst. Men vi kommer att resa som vänner och inte som gifta, det är en viss skillnad.
Katarina och Einar har lovat varandra att förbli vänner livet ut. Vad som än händer. Det får en eventuellt ny partner helt enkelt finna sig i.
- Skulle Katarina få barn så hoppas jag verkligen, att jag får bli gudfar, säger Einar.
Av: Monica Antonsson
Foto: Pär Magnus Ström och Kurt Pettersson
____________________________________________
Allas Veckotidning
Nr 21-22, 2002
Efter skilsmässan från Einar von Bredow väcktes Katarinas längtan efter egna barn
Den nya kärleken fanns närmare än jag trodde
Katarina var bara 14 år när hon träffade Einar von Bredow. Han var tv-kändis och nästan 50 år gammal. Några år senare gifte de sig i Paris.
Deras saga varade i 18 år, tills Einar en dag sa att kärleken var slut.
På förstukvisten står mamma Dolly Granqvist med barnbarnet Fabian på armen. Han är en gladlynt liten kille som just har firat sin allra första födelsedag. Nu är han i färd med att upptäcka världen. För Katarina är han ett underverk som hon betraktar i något sorts skräckblandat lyckorus. Det är han som är det viktigaste i världen för henne nu.
- Jag mötte Kjell från granngården och började längta efter barn, säger hon. Det var nytt och ovant för mig. Jag har egentligen aldrig längtat efter att bli mamma. Plötsligt kändes det helt rätt, så Fabian var mycket efterlängtad. Första dygnet låg vi bara och tittade lite häpet på varandra, han och jag. Det var helt fantastiskt!
Katarina berättar om graviditeten och förlossningen som var överstökad på sju, åtta timmar. Minnet av smärtan förbleknade snabbt inför det stora miraklet.
- Vi stannade i familjerummet på Växjö lasarett i tre dygn. Kjell var med och personalen var fantastisk. Sedan vi lämnat BB kunde vi ringa och be om råd när som helst. Det kändes tryggt. De ställde alltid upp, trots att de hade mycket att göra.
Sagan tog slut
Författaren Katarina von Bredow:
Min första stora kärlek var en 36 år äldre man
Idag är hon trygg tvåbarnsmor och prisbelönad författare.
Men första gången Katarina, 47, blev omskriven var hon bara en ung skolflicka som blivit kär i en känd TV-man...
Författaren Katarina von Bredow var bara en ung skolflicka när tidningarna började skriva om henne. Orsaken var kärleken till tv-mannen Einar von Bredow. Hon var bara 14 år när de träffades. Han var 36 år äldre, skild och pappa till tre vuxna barn. Katarinas mamma gjorde vad hon kunde för att hejda kärlekssagan men ingenting hjälpte. Katarina fick stå på tillväxt, som han sa, tills hon som 16-åring hade gått ut grundskolan. Längre än så ville ingen av dem vänta.
– Vi hyrde en lägenhet i Sigtuna och bodde där medan jag gick i humanistiska läroverket, säger Katarina där hon sitter i sitt hemtrevliga kök i Hjortsberga nära Alvesta i Småland.
Vår kärlek
- Jag mötte Kjell från granngården och började längta efter barn, säger hon. Det var nytt och ovant för mig. Jag har egentligen aldrig längtat efter att bli mamma. Plötsligt kändes det helt rätt, så Fabian var mycket efterlängtad. Första dygnet låg vi bara och tittade lite häpet på varandra, han och jag. Det var helt fantastiskt!
Katarina berättar om graviditeten och förlossningen som var överstökad på sju, åtta timmar. Minnet av smärtan förbleknade snabbt inför det stora miraklet.
- Vi stannade i familjerummet på Växjö lasarett i tre dygn. Kjell var med och personalen var fantastisk. Sedan vi lämnat BB kunde vi ringa och be om råd när som helst. Det kändes tryggt. De ställde alltid upp, trots att de hade mycket att göra.
Sagan tog slut
Livet har sannerligen förändrats för Katarina. Skilsmässan från Einar von Bredow, 70, för två år sedan satte punkt för en omskriven kärlekssaga som kom att vara i 18 år. Hon var 14 år och elev i grundskolan, när de träffades. Han var en TV-kändis på närmare 50 år. Krigsrubrikerna lyste svarta från tidningarnas löpsedlar, när de gifte sig på svenska ambassaden i Paris några år senare. Katarina kontrade med att berätta om humlan som kröp in i brudbuketten och som skulle föra tur med sig.
- Vårt äktenskap höll längre än de flestas, konstaterar hon nu. Skilsmässan hade inget med åldersskillnaden att göra.
Under flera år bodde de i ett hus på spanska Solkusten. Det var där Katarina började skriva och måla på allvar. Dessförinnan hade hon utbildat sig i såväl måleri som fotografi. Dessutom hade hon i flera år som skribent haft hand om barnsidan i den kristna familjetidningen Svenska Posten. Medan Einar nu skrev sina memoarer, knåpade hon ihop ungdomsromanen ”Syskonkärlek”. Han såg till att den skickades till Norstedts förlag som efter nästan ett halvår slog till och gav ut boken 1991.
- För första gången var jag absolut bombsäker på vad jag ville göra med mitt liv. Jag skulle bli författare.
Katarina och Einar hade inga planer på att flytta hem. De planerade tvärtom att flytta inåt landet för att komma bort från de allra hetaste turiststråken. Tre år senare hade de fått nog.
- Spanien har sina begränsningar, säger Katarina. I längden är det inte särskilt charmigt att tvingas stå i kö trekvart på posten och vänta på bussen som aldrig kommer. Dessutom är det rått och kallt på vintern. Jag har aldrig frusit så mycket som i Spanien. Vi skaffade en gaskamin så småningom. Däremot hade vi aldrig som så många spanjorer ett fat med glödande kol under bordet.
- Vårt äktenskap höll längre än de flestas, konstaterar hon nu. Skilsmässan hade inget med åldersskillnaden att göra.
Under flera år bodde de i ett hus på spanska Solkusten. Det var där Katarina började skriva och måla på allvar. Dessförinnan hade hon utbildat sig i såväl måleri som fotografi. Dessutom hade hon i flera år som skribent haft hand om barnsidan i den kristna familjetidningen Svenska Posten. Medan Einar nu skrev sina memoarer, knåpade hon ihop ungdomsromanen ”Syskonkärlek”. Han såg till att den skickades till Norstedts förlag som efter nästan ett halvår slog till och gav ut boken 1991.
- För första gången var jag absolut bombsäker på vad jag ville göra med mitt liv. Jag skulle bli författare.
- Spanien har sina begränsningar, säger Katarina. I längden är det inte särskilt charmigt att tvingas stå i kö trekvart på posten och vänta på bussen som aldrig kommer. Dessutom är det rått och kallt på vintern. Jag har aldrig frusit så mycket som i Spanien. Vi skaffade en gaskamin så småningom. Däremot hade vi aldrig som så många spanjorer ett fat med glödande kol under bordet.
Torp i Småland
De flyttade hem och köpte så småningom ett rött tvåvåningshus från 1800-talet i byn Väset några mil väster om Värnamo. För att Katarina skulle få arbetsro, köpte Einar dessutom den lilla skrivarstugan på tre rum och kök i Granstalida söder om Rydaholm. Där kunde Katarina arbeta i avskildhet någon vecka i månaden, innan hon pendlade de sju milen hem igen. Einar tyckte det blev ensamt då, så han saknade vännerna i Jönköping. När hon sökte lugn och ro, längtade han efter liv och rörelse. Till sist sa han de svåra orden. Kärleken var slut. Äktenskapet var över. Kvar finns en djup vänskap.
- Vi hälsar på honom ibland, säger Katarina. Han trivs med sina vänner och gläds med mig.
Efter skilsmässan stod Katarina för första gången på egna ben. Med spänning och tillförsikt såg hon framtiden an. Hon hade sitt författarskap att falla tillbaka på samt ett och annat extraknäck. Som författare reser hon runt och föreläser på bibliotek och i skolor.
- Einar betalade huset, så jag har låga omkostnader. Han sa att jag fick det som tack för lång och trogen tjänst.
Katarina skrev sin femte bok efter skilsmässan. Måleriet lade hon däremot på hyllan. Tiden räckte helt enkelt inte till. I stället satsade hon sin kraft på att rusta den lilla torpstugan med vita knutar som är byggd 1929. Numera finns både vatten och avlopp inomhus och väggarna är åtminstone delvis tilläggsisolerade.
Hjälpsam granne
- Kjell hjälpte mig sätta upp ett stängsel, säger Katarina. Vi lärde känna varandra, upptäckte att vi trivdes ihop och på den vägen är det.
Katarina har bevarat de ursprungliga snickerierna med ådringsmålerier i köket, medan arbetsrummet strax intill fått nyslipat trägolv, ljust gula tapeter och pärlspont i taket. På övervåningen har hon dessutom såväl sov- som badrum. Vardagsrummet, som är ett hörnrum med stora fönster, står nu i tur för en ansiktslyftning.
- Visst är det kallt och dragigt om vintern. Det kan vara 10-12 grader i hallen om morgnarna. Man får helt enkelt stänga vissa rum. Annars blir det kallt överallt på golven. För Fabians skull drar vi dessutom på lite extra värme.
Fabian verkar helt nöjd med det. Framför allt är han kärnfrisk.
- Det sägs ju att barn ska växa upp lite lagom dragigt och med djur, säger Katarina. Precis så lever vi.
Kjells gård Bokelund är en idyll på promenadavstånd genom bokskogen. Även hans hus är under renovering, så de bor än här och än där. Julen hade de till exempel tänkt fira hos Kjell. Under natten frös det emellertid till och blev alldeles för kallt.
- När jag öppnade kylskåpsdörren på morgonen, kändes det varmt där inne, säger Katarina. Först trodde jag att kylskåpet var trasigt. Sedan förstod jag att det var kallare i köket än i kylen. Då beslöt vi oss för att fira julen hos mig i stället.
Nya barnbarn
Kjell, som fyllt 56 år, har tre vuxna barn som alla är förtjusta i sin nya lillebror. Storasyster, som bor i närheten, har två egna barn på 5 och 12 år som alltså plötsligt fått en liten morbror.
- Man kan säga, att jag fick nya barnbarn samtidigt som jag själv blev mamma, skrattar Katarina. Tidigare hade jag ju Einars alla barnbarn att pyssla om. Jag har tveklöst världens bästa ursäkt att gå i leksaksaffärer.
Katarina och Kjell är numera tillsammans i ur och skur varje dag. De hjälps åt att renovera husen och sköta djuren. Han har höns, en häst, en ko och en jakthund. Så småningom ska de slå rot i hans hus, är det tänkt. Då blir Katarinas stuga enbart en skrivarlya på nytt.
- Det är bra att arbeta på en annan plats, än där man bor, säger hon. Det kan vara svårt med koncentrationen hemma.
Det är ett problem just nu. Lugnet hon sökte blev tack vare Fabian och Kjell något helt annat.
- Jag springer omkring som en skållad råtta överallt, tycker jag. Fabian får det mesta av min tid. För övrigt snickrar, målar och tapetserar jag. Men sånt som rördragning och svetsning överlåter jag till Kjell. Han kan allt.
Men visst skriver hon. Den femte boken ”Hur man gömmer en mammut” är en barnbok till skillnad från de fyra första som är ungdomsromaner. Den sjätte, barnboken ”Ett magiskt misstag”, är under tryckning, medan den sjunde är i sin linda och därför inte har fått någon titel ännu.
- Kjell tar hand om Fabian, när jag jobbar. Men det behövs bara, att jag hör honom, så tar modersinstinkten över och jag förlorar koncentrationen. Till min förvåning har jag upptäckt, att han står mig närmare än jag själv gör. Det är som om själva centrum av mig har flyttat ut ur kroppen på något underbart sätt.
Av: Monica Antonsson
- Vi hälsar på honom ibland, säger Katarina. Han trivs med sina vänner och gläds med mig.
Efter skilsmässan stod Katarina för första gången på egna ben. Med spänning och tillförsikt såg hon framtiden an. Hon hade sitt författarskap att falla tillbaka på samt ett och annat extraknäck. Som författare reser hon runt och föreläser på bibliotek och i skolor.
- Einar betalade huset, så jag har låga omkostnader. Han sa att jag fick det som tack för lång och trogen tjänst.
Katarina skrev sin femte bok efter skilsmässan. Måleriet lade hon däremot på hyllan. Tiden räckte helt enkelt inte till. I stället satsade hon sin kraft på att rusta den lilla torpstugan med vita knutar som är byggd 1929. Numera finns både vatten och avlopp inomhus och väggarna är åtminstone delvis tilläggsisolerade.
Hjälpsam granne
- Kjell hjälpte mig sätta upp ett stängsel, säger Katarina. Vi lärde känna varandra, upptäckte att vi trivdes ihop och på den vägen är det.
Katarina har bevarat de ursprungliga snickerierna med ådringsmålerier i köket, medan arbetsrummet strax intill fått nyslipat trägolv, ljust gula tapeter och pärlspont i taket. På övervåningen har hon dessutom såväl sov- som badrum. Vardagsrummet, som är ett hörnrum med stora fönster, står nu i tur för en ansiktslyftning.
- Visst är det kallt och dragigt om vintern. Det kan vara 10-12 grader i hallen om morgnarna. Man får helt enkelt stänga vissa rum. Annars blir det kallt överallt på golven. För Fabians skull drar vi dessutom på lite extra värme.
Fabian verkar helt nöjd med det. Framför allt är han kärnfrisk.
- Det sägs ju att barn ska växa upp lite lagom dragigt och med djur, säger Katarina. Precis så lever vi.
Kjells gård Bokelund är en idyll på promenadavstånd genom bokskogen. Även hans hus är under renovering, så de bor än här och än där. Julen hade de till exempel tänkt fira hos Kjell. Under natten frös det emellertid till och blev alldeles för kallt.
- När jag öppnade kylskåpsdörren på morgonen, kändes det varmt där inne, säger Katarina. Först trodde jag att kylskåpet var trasigt. Sedan förstod jag att det var kallare i köket än i kylen. Då beslöt vi oss för att fira julen hos mig i stället.
Nya barnbarn
Kjell, som fyllt 56 år, har tre vuxna barn som alla är förtjusta i sin nya lillebror. Storasyster, som bor i närheten, har två egna barn på 5 och 12 år som alltså plötsligt fått en liten morbror.
- Man kan säga, att jag fick nya barnbarn samtidigt som jag själv blev mamma, skrattar Katarina. Tidigare hade jag ju Einars alla barnbarn att pyssla om. Jag har tveklöst världens bästa ursäkt att gå i leksaksaffärer.
Katarina och Kjell är numera tillsammans i ur och skur varje dag. De hjälps åt att renovera husen och sköta djuren. Han har höns, en häst, en ko och en jakthund. Så småningom ska de slå rot i hans hus, är det tänkt. Då blir Katarinas stuga enbart en skrivarlya på nytt.
- Det är bra att arbeta på en annan plats, än där man bor, säger hon. Det kan vara svårt med koncentrationen hemma.
Det är ett problem just nu. Lugnet hon sökte blev tack vare Fabian och Kjell något helt annat.
- Jag springer omkring som en skållad råtta överallt, tycker jag. Fabian får det mesta av min tid. För övrigt snickrar, målar och tapetserar jag. Men sånt som rördragning och svetsning överlåter jag till Kjell. Han kan allt.
Men visst skriver hon. Den femte boken ”Hur man gömmer en mammut” är en barnbok till skillnad från de fyra första som är ungdomsromaner. Den sjätte, barnboken ”Ett magiskt misstag”, är under tryckning, medan den sjunde är i sin linda och därför inte har fått någon titel ännu.
- Kjell tar hand om Fabian, när jag jobbar. Men det behövs bara, att jag hör honom, så tar modersinstinkten över och jag förlorar koncentrationen. Till min förvåning har jag upptäckt, att han står mig närmare än jag själv gör. Det är som om själva centrum av mig har flyttat ut ur kroppen på något underbart sätt.
Av: Monica Antonsson
Foto: Magnus Görander och Mats Samuelsson
Året Runt
Nr 14, 2014
________________________________________________
Året Runt
Nr 14, 2014
Min första stora kärlek var en 36 år äldre man
Idag är hon trygg tvåbarnsmor och prisbelönad författare.
Men första gången Katarina, 47, blev omskriven var hon bara en ung skolflicka som blivit kär i en känd TV-man...
– Vi hyrde en lägenhet i Sigtuna och bodde där medan jag gick i humanistiska läroverket, säger Katarina där hon sitter i sitt hemtrevliga kök i Hjortsberga nära Alvesta i Småland.
Vår kärlek
landade på lösedlarna
Hon har fyllt 47 år nu, är tvåbarnsmamma och en av landets populäraste barn- och ungdomsförfattare. Senaste manuset är nyligen inlämnat till förlaget, del ett i en triologi om en pojke på tolv år.
– Vi flög till Paris och gifte oss på svenska ambassaden våren 1985. Jag var 18 år och Einar 54. Här hemma skrek löpsedlarna ut nyheten i krigsrubriker. Själva var vi bara lyckliga. Särskilt som en liten humla landade i brudbuketten, kröp ner bland blommorna och försvann. Det betydde tur för vårt äktenskap, sa vi.
Katarina vidareutbildade sig inom teckning, måleri, skulptur, foto och konsthistoria men visste inte vad hon ville ägna sig åt. 1989 slutade Einar sitt jobb som utrikeskorrespondent på Aktuellt med ett, som han sa, generöst frilansavtal med Sveriges Television. De lämnade ett frostbitet Sverige för ett vitt litet hus i byn Maro på spanska Solkusten där livet skulle bli enklare och lättsamt. Det satte Katarina så småningom ark efter ark i skrivmaskinen och skrev debutromanen ”Syskonkärlek”.
– Det var Einar som uppmuntrade mig att skicka manuset till ett förlag. Han såg mig som sin skapelse och var väldigt stolt över mig. När boken kom ut 1991 visste jag att jag var rätt. Jag ville bli författare.
Livet i Spanien var inte fullt så ljuvt som Katarina och Einar hade tänkt sig. Vintrarna var fuktiga och kalla och det tog tid innan de fick råd att skaffa sig en gaskamin.
– Jag har aldrig frusit så mycket som i Spanien. Och i längden är det inte särskilt kul att stå i kö på posten tre kvart eller vänta på en buss som kanske aldrig kommer.
Efter tre år köpte de sig ett hus i småländska Kulltorp och flyttade hem. För sitt morsarv köpte Einar dessutom en skrivarlya till Katarina där hon kunde stänga in sig och hålla författarskapet igång.
– Det var en oisolerad torpstuga byggd 1929 om tre rum och kök i Granstalida söder om Rydaholm. Jag hade elektricitet i ett rum men varken vatten eller avlopp.
Äktenskapet började knaka i fogarna. Ju mer Katarina ville dra sig undan för att skriva desto tystare och tråkigare tyckte Einar att det blev i Kulltorp. Han hade slutat frilansa då och det var bara hon som hade körkort.
– Jag hade längtat bort från äktenskapet ganska länge när skilsmässan kom. Men mina år med Einar var en fantastisk tid som gav mycket. Han var väldigt uppmuntrande men samtidigt dominant och krävande. Till sist kunde jag knappt andas. Allt oftare ville jag åka till skrivarstugan där jag fick vara för mig själv.
Katarina och Einar enades om att kärleken var slut och att äktenskapet efter 17 intensiva år var över.
- Det varade ändå längre än för många andra, påpekar hon. Kvar fanns en djup och innerlig vänskap.
Katarina flyttade till skrivarstugan för att för första gången stå på egna ben. Einar flyttade till Jönköping där han snart sågs med en ny ung kärlek.
– Det var ju inte så att han blev för gammal för mig. Det var snarare jag som blev för gammal för honom.
Katarina började rusta och renovera sitt hus. Hon tilläggsisolerade, slipade golven, målade, tapetserade och drog in både vatten och avlopp. Men för att hundarna skulle få springa lösa på tomten behövde hon hjälp med att sätta upp ett staket.
– Jag hade frågat runt efter någon som skulle kunna hjälpa mig och plötsligt en dag stod min granne Kjell Andersson för förstukvisten och erbjöd sig att hjälpa till. Vi lärde känna varandra och upptäckte att vi trivdes ihop. Han brukar säga att han glömde att snickra en grind och att han därför blev kvar på insidan.
Jag besökte
Hon har fyllt 47 år nu, är tvåbarnsmamma och en av landets populäraste barn- och ungdomsförfattare. Senaste manuset är nyligen inlämnat till förlaget, del ett i en triologi om en pojke på tolv år.
– Vi flög till Paris och gifte oss på svenska ambassaden våren 1985. Jag var 18 år och Einar 54. Här hemma skrek löpsedlarna ut nyheten i krigsrubriker. Själva var vi bara lyckliga. Särskilt som en liten humla landade i brudbuketten, kröp ner bland blommorna och försvann. Det betydde tur för vårt äktenskap, sa vi.
Katarina vidareutbildade sig inom teckning, måleri, skulptur, foto och konsthistoria men visste inte vad hon ville ägna sig åt. 1989 slutade Einar sitt jobb som utrikeskorrespondent på Aktuellt med ett, som han sa, generöst frilansavtal med Sveriges Television. De lämnade ett frostbitet Sverige för ett vitt litet hus i byn Maro på spanska Solkusten där livet skulle bli enklare och lättsamt. Det satte Katarina så småningom ark efter ark i skrivmaskinen och skrev debutromanen ”Syskonkärlek”.
– Det var Einar som uppmuntrade mig att skicka manuset till ett förlag. Han såg mig som sin skapelse och var väldigt stolt över mig. När boken kom ut 1991 visste jag att jag var rätt. Jag ville bli författare.
Livet i Spanien var inte fullt så ljuvt som Katarina och Einar hade tänkt sig. Vintrarna var fuktiga och kalla och det tog tid innan de fick råd att skaffa sig en gaskamin.
– Jag har aldrig frusit så mycket som i Spanien. Och i längden är det inte särskilt kul att stå i kö på posten tre kvart eller vänta på en buss som kanske aldrig kommer.
Efter tre år köpte de sig ett hus i småländska Kulltorp och flyttade hem. För sitt morsarv köpte Einar dessutom en skrivarlya till Katarina där hon kunde stänga in sig och hålla författarskapet igång.
– Det var en oisolerad torpstuga byggd 1929 om tre rum och kök i Granstalida söder om Rydaholm. Jag hade elektricitet i ett rum men varken vatten eller avlopp.
Äktenskapet började knaka i fogarna. Ju mer Katarina ville dra sig undan för att skriva desto tystare och tråkigare tyckte Einar att det blev i Kulltorp. Han hade slutat frilansa då och det var bara hon som hade körkort.
– Jag hade längtat bort från äktenskapet ganska länge när skilsmässan kom. Men mina år med Einar var en fantastisk tid som gav mycket. Han var väldigt uppmuntrande men samtidigt dominant och krävande. Till sist kunde jag knappt andas. Allt oftare ville jag åka till skrivarstugan där jag fick vara för mig själv.
Katarina och Einar enades om att kärleken var slut och att äktenskapet efter 17 intensiva år var över.
- Det varade ändå längre än för många andra, påpekar hon. Kvar fanns en djup och innerlig vänskap.
Katarina flyttade till skrivarstugan för att för första gången stå på egna ben. Einar flyttade till Jönköping där han snart sågs med en ny ung kärlek.
– Det var ju inte så att han blev för gammal för mig. Det var snarare jag som blev för gammal för honom.
Katarina började rusta och renovera sitt hus. Hon tilläggsisolerade, slipade golven, målade, tapetserade och drog in både vatten och avlopp. Men för att hundarna skulle få springa lösa på tomten behövde hon hjälp med att sätta upp ett staket.
– Jag hade frågat runt efter någon som skulle kunna hjälpa mig och plötsligt en dag stod min granne Kjell Andersson för förstukvisten och erbjöd sig att hjälpa till. Vi lärde känna varandra och upptäckte att vi trivdes ihop. Han brukar säga att han glömde att snickra en grind och att han därför blev kvar på insidan.
Jag besökte
Einar på hans dödsbädd
Katarina tilltalades av att Kjell var praktisk och driftig. Hon mötte följaktligen inte bara kärleken på nytt utan också en man som kunde göra sånt som hon tidigare fått klara av ensam.
– Säga vad man vill om Einar men praktiskt lagd var han inte, skrattar hon. Det var alltid jag som lagade saker, snickrade och målade. Nu fick jag dela den sidan med en man fylld av humor och att få skratta tillsammans är verkligen stort.
Katarina och Kjell är numera stolta föräldrar till pojkarna Fabian, 12, och Arvid, 6. Stugan i Granstalida och Kjells gård är sålda till förmån för den röda villan i Hjortsberga.
– Det var han som föreslog att vi skulle skaffa barn, säger Katarina som 34 år gammal redan hade gett upp tanken på att bli mor.
– Min biologiska klocka började ticka. Det är klart att vi ska ha barn! Jag var beredd på att det skulle bli väldigt jobbigt men allt med att få barn var bara fantastiskt och underbart. Det blev däremot inte mycket skrivet.
Katarina insåg att hon måste hon strukturera sig efter barnen och ta vara på de små stunderna.
– Det var under den tiden jag skrev mina barnböcker. Det var lättare att skriva korta historier då än stora romaner.
Katarina höll kontakten med Einar. Han försökte vara storsint och sa om än med viss bitterhet i rösten att han unnade henne en smula familjelycka. Själv tackade hon sin lyckliga stjärna för att de aldrig fick några barn tillsammans.
– Det hade aldrig gått, menar hon. Han var för egocentrisk.
Några år senare drabbades Einar av cancer och blev långtidssjuk.
– En dag i maj 2008 ringde de från sjukhuset och sa att han var väldigt dålig. Jag var på väg hem från ett föredrag så jag åkte dit och satt hos honom en stund. Jag vet inte om han hörde mig men jag pratade om gamla minnen och bra saker som vi hade gjort tillsammans. Sedan var jag tvungen att åka och hämta barnen på dagis. Femton minuter efter att jag hade lämnat honom var han död.
Åren har gått och efter en stor trave böcker står Katarina på toppen av sitt författarskap. Det fick hon en bekräftelse på i somras när romanen ”Flyga högt” vann ”Barnens Romanpris” instiftat av Sveriges Radio och Utbildningsradion.
– Juryn bestod av mellanstadiebarn som efter att ett antal litteraturkritiker hade nominerat årets fem bästa ungdomsböcker fick rösta fram sin favorit, säger Katarina. Det var en riktig jackpot för min del.
Av: Monica Antonsson
Katarina tilltalades av att Kjell var praktisk och driftig. Hon mötte följaktligen inte bara kärleken på nytt utan också en man som kunde göra sånt som hon tidigare fått klara av ensam.
– Säga vad man vill om Einar men praktiskt lagd var han inte, skrattar hon. Det var alltid jag som lagade saker, snickrade och målade. Nu fick jag dela den sidan med en man fylld av humor och att få skratta tillsammans är verkligen stort.
Katarina och Kjell är numera stolta föräldrar till pojkarna Fabian, 12, och Arvid, 6. Stugan i Granstalida och Kjells gård är sålda till förmån för den röda villan i Hjortsberga.
– Det var han som föreslog att vi skulle skaffa barn, säger Katarina som 34 år gammal redan hade gett upp tanken på att bli mor.
– Min biologiska klocka började ticka. Det är klart att vi ska ha barn! Jag var beredd på att det skulle bli väldigt jobbigt men allt med att få barn var bara fantastiskt och underbart. Det blev däremot inte mycket skrivet.
Katarina insåg att hon måste hon strukturera sig efter barnen och ta vara på de små stunderna.
– Det var under den tiden jag skrev mina barnböcker. Det var lättare att skriva korta historier då än stora romaner.
Katarina höll kontakten med Einar. Han försökte vara storsint och sa om än med viss bitterhet i rösten att han unnade henne en smula familjelycka. Själv tackade hon sin lyckliga stjärna för att de aldrig fick några barn tillsammans.
– Det hade aldrig gått, menar hon. Han var för egocentrisk.
Några år senare drabbades Einar av cancer och blev långtidssjuk.
– En dag i maj 2008 ringde de från sjukhuset och sa att han var väldigt dålig. Jag var på väg hem från ett föredrag så jag åkte dit och satt hos honom en stund. Jag vet inte om han hörde mig men jag pratade om gamla minnen och bra saker som vi hade gjort tillsammans. Sedan var jag tvungen att åka och hämta barnen på dagis. Femton minuter efter att jag hade lämnat honom var han död.
Åren har gått och efter en stor trave böcker står Katarina på toppen av sitt författarskap. Det fick hon en bekräftelse på i somras när romanen ”Flyga högt” vann ”Barnens Romanpris” instiftat av Sveriges Radio och Utbildningsradion.
– Juryn bestod av mellanstadiebarn som efter att ett antal litteraturkritiker hade nominerat årets fem bästa ungdomsböcker fick rösta fram sin favorit, säger Katarina. Det var en riktig jackpot för min del.
Av: Monica Antonsson
Foto: Christer Gallneby, Aftonbladet, IBL
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar